Blott en spillra kvar av Manchester Uniteds storhet
”En själlös grupp legoknektar där Mourinho dessutom gjort sitt yttersta för att förstöra allt som lagmoral och sammanhållning heter.”
Där United en gång i tiderna med milt övervåld tryckte ner motståndarna i skosulorna, sopade undan allt motstånd och forcerade fram anfallsvåg på anfallsvåg gör Manchester United år 2018 ingenting av de saker som under Sir Alex Fergusons makalösa 27 år vid rodret fanns insytt i klubbens DNA.
I synnerhet på Old Trafford skulle laget vara snudd på omöjliga att slå. Det skulle vara otrevligt att besöka stadion i Stretford.
United hade en för motståndarna synnerligen obehaglig förmåga att i slutminuterna, om man inte avgjort tidigare, alltid trycka in en boll. Det fanns en stolthet, ett driv och en karaktär i klubben som i dag verkar saknas totalt.
Efter att United och Valencia spelat 0-0 snackades det om en träff i trävirket och ett skott tätt över av hemmalaget. Sådant snack hade under omutlige och hårdföre, men också spelmässigt briljanta, mångåriga kaptenen Roy Keane varit förbjudet. Bollarna skulle sitta innanför stolpen eller under ribban. Allt annat var bara trams.
Nu lystrar kaptenen till namnet Antonio Valencia och den 33-årige ecuadorianen kan ledarskapsmässigt eller attitydmässigt inte ens nämnas i samma kontext som Keane. Valencia har större muskler än Keane. Men det förslår inte långt om attityden saknas.
Valencia var den som hade allra störst problem på sin högerkant. Alla som sett Valencia i fjol eller i år vet att Goncalo Guedes är kreatören i ”fladdermusarnas” spel. Guedes söker ytor främst ute till vänster. Detta borde alla ha känt till redan före avspark.
Men tydligen inte José Mourinho som matchade ett mittfält modell pansarvagn i Pogba-Matic-Fellaini. Den sistnämnde var den som skulle hjälpa Valencia ute på hans kant men då belgaren vänder sig ungefär lika snabbt som en oljetanker med en miljon råolja som last gör, kunde gästerna gång på gång rulla upp hemmalaget.
En sekvens i början av matchen påminde om Manchester United då klubben ännu var en storklubb. I några minuter pressade man högt och enhetligt och visade upp en energi som de hårt prövade supportrarna sökt med ljus och lykta efter. Sekvensen gav inte resultat och lika snabbt som energin stigit sjönk den till sedvanligt lunktempo. Det finns ingen som tar i det hela längre. Bara en själlös grupp legoknektar där Mourinho dessutom gjort sitt yttersta för att förstöra allt som lagmoral och sammanhållning heter.
Managern menade efter match att laget saknar självförtroende och kvalitet. Det sistnämnda borde finnas någonstans om nu exempelvis Pogba och Alexis Sanchez på något sätt skulle börja göra skäl för sina hutlösa lönecheckar.
Att självförtroendet saknas är långt Mourinhos förtjänst. Hans utspel under sommaren och början hösten har varit lika många som löjliga. Att mot den bakgrunden vara förundrad över att geisten saknas skvallrar om att portugisen verkar alltmer fjärmad från verkligheten.
Sen borde spelarna bära ett betydligt större ansvar än de gör. United är ett klassexempel på en klubb som misslyckats helt med att skapa en fungerande kemi inom truppen. Skillnaderna mellan topplagen är kvalitetsmässigt sett försvinnande små. De lag som förfogar över spelare som trivs eller åtminstone kommer överens med varandra och träningsledningen har en enorm fördel jämfört med heterogena hopkok.
Manchester United har så många problem att det skulle krävas en novellsamling för att gå igenom dem. En sak som är ytterst alarmerande är att lagets grundspel är så bräckligt och dåligt. Passningsspelet håller inte klassen och närkamperna förlorat man alltför ofta. Så länge inte de grundläggande sakerna är i skick lär misären fortsätta.
Till skillnad från lokalrivalen har Manchester City inlett Premier League utmärkt. I Champions League höll Hoffenheim på att förpassa City ännu ett steg närmare avgrunden då man länge och väl och faktiskt utan att anstränga sig särskilt mycket hade häng på ett poäng. En horribel miss gav David Silva i slutminuterna chansen att göra 1-2 och den rutinerade och alltid lite eleganta spanjoren tackade och tog emot. Och räddade jättebygget från en andra missräkning i följd.
Lyon slog City med en hög press, Hoffenheim höll på att knipa poäng genom att ge över initiativet till gästerna. Mot båda taktiska uppläggen stod City och tränare Pep Guardiola något handfallna. Ett grundspel som finns i ryggmärgen firar stora triumfer i en lång inhemsk liga men då det skulle gälla att snabbt hitta en snabb plan b kan det låsa sig för storklubben. Guardiola är snudd på besatt och så övertygad om sina egna tesers förträfflighet att han ibland glömmer att ta motståndarnas styrkor eller taktik i beaktande.
City kan rulla boll tills jorden går under men hela matchen mot Lyon och långa sjok mot Hoffenheim tyder på att vissa saker återstår att rätta till. I synnerhet om laget ska nå målsättningen och vinna Champions League. Skulle inte sätta mina pengar på laget i nuläget.