Tankar på en panoramaterrass

Helsingfors är världens nordligaste storstad, den mest havsomslutna. Mitt i city tar jag hissen upp till den stämningsfulla restaurangen Loiste. Restaurangens inredning och armatur tar mig tillbaka till barndomens 50-tal och kröner funkishotellet Vaakuna, som invigdes strax före Olympiska spelen 1952.

Går ut på terrassen och låter blicken svepa förbi ett disigt panorama. Över dunkelsvarta tjärade tak höjer sig Nya studenthusets gröna ståtliga kupoltorn i jugend. Kupolen rymde minnesvärda Åbo nation med dumdristiga studenter som klättrade uppe på det sluttande taket.

Den rätlinjiga Mannerheimvägen sjunker ner i en djup dal och ser ut som en gata i en mindre storstad. Det är bara att välja vad jag vill betrakta eller sakna i höstens bleka ljus. Som Valios glassbar i Forums gamla utplånade hörn med en fontän med björn inne på gården – den fanns i mitt 60-tals Helsingfors, då jag pendlade mellan Porthanias smarta funkiscafé och Nylands Nations riddarborg. Då besjöngs Helsingfors i Bengt Ahlfors magiska sextiotalsrevy på Lilla teatern nedanför Tornis taniga pekfinger. Och jag älskade min saltstänkta studiestad, måsarna, spårvagnsgnisslet och den villrådiga vintersolstrålen i Uspenskijs gyllene kupoler, trots att staden på den tiden var lite gråtrist och stängd med regnkappsklädda poliser på pass utanför Sovjetunionens ambassad.

Gammalt följer på nytt i en geografi som skapas av människan och just här på panoramaterrassen i sällskap med kuttrande duvor kan jag se hur staden har förändrats. Helsingfors har blivit en stad med vänliga och välkomnande offentliga rum, som det häftiga lilla kapellet i trä, mitt i villervallan. När man med kreditkortet har viftat åt marknadens demoner kan man slinka in i ett träägg och i tystnad ladda sina batterier. Och vid Glaspalatset, den första stilrena funkisbyggnaden i stan, bubblar Amos Rex eteriska underjord upp i stora vita hällar ur marken. De smalnar till ringformiga fönster som sticker ut som cyklopers ögon runt torget. Barn kryper upp på de sluttande slänterna och skejtboardåkare försöker glida ner förbi folk som poserar för en selfie i toppmötets stad.

Vi har all rätt att vara stolta. Redan i revyn I våras är Helsingfors en puls och ett skri.

Och slutklämmen ”Helsingfors är ju vi” gäller ännu och kanske mer än förr.