Skogen versus kolet
Så långt ögat når är marken gråbrun, uppbruten och skövlad för kolbrytning. Av den uråldriga Hambacherskogen i västra Tyskland finns endast en bråkdel kvar. Men kampen går het om den sista gröna plätten. Sammandrabbningarna mellan miljöaktivister och poli
Bara en bråkdel återstår av den 12 000 år gamla Hambach-skogen. Kolproduktionen har tagit resten och det som en gång grönskade är uppbrutet och skövlat. Miljöaktivister kämpar hårt för att bevara den lilla gröna plätt som återstår av skogen i västra Tyskland. Hambach har blivit en symbol för kampen för miljön och alternativa energiformer i ett land som lovat följa EU:s och Parisavtalets miljökrav, men där kolindustrin fortfarande styr. HBL har träffat några av aktivisterna bakom kampen om skogen.
– Så här ser världens undergång ut, säger Salma Richter. Varje gång jag är i Hambach och ser hur dagbrottet breder ut sig och slukar omgivningen, blir jag ännu mera förskräckt över hur snabbt vi håller på att förstöra vår planet …
Vyn är motbjudande och skrämmande. Här växer aldrig någonting mera.
Byar och bosättningar har utrymts och människor har tvingats flytta. Enbart dagbrottet i Hambach är ofattbart stort, över 85 km2 eller 8 500 hektar. Nästan lika stort som Jakobstad …
Från koldagbrotten Hambach, Garzweiler och Inden i västra Tyskland, belägna mellan städerna Köln, Aachen och Mönchengladbach utvinns årligen 100 miljoner ton brunkol. Kraftverken runtomkring släpper ut enorma mängder koldioxid och är de största förorenarna i hela Europa.
Salma Richter vet vad hon talar om. Hon hör till forskarteamet inom miljö- och klimatforskning vid ett av Berlins största universitet och heter i verkligheten någonting annat. Att vara miljöaktivist och förespråka civil olydnad är ingenting att sätta på cv:n i dagens Tyskland.
– Jag ser det jag gör som absolut legitimt, säger Richter. Det är kraftbolagen som inte lyssnar på oss utan fortsätter med nedsmutsningen som är de verkliga våldsverkarna. Miljön behöver någon som talar för den och det gör vi!
Nya planer på avverkning
Ende-Gelände (ungefär slut på terrängen) heter rörelsen som bistår miljöaktivisterna som i sex år har ockuperat skogsplätten på cirka 200 hektar, byggt kojor i träden och lagt sig framför röjningsmaskinerna när skövlingen återigen har kommit i gång.
Nu vill kraftverkskoncernen RWE som äger skogen, avverka ytterligare 100 hektar. Ockupanterna satte sig på tvären och RWE svara- de med att förstöra aktivisternas trähus och kojor på marken och i september skickades en styrka på tretusen poliser in för att köra bort demonstranterna.
Den upptrappade demonstrationen fick rubriker i världspressen när en journalist nu i höst föll ner från en trädkoja och miste livet.
– Det är sorgligt att människor måste dö för att vår kamp ska få uppmärksamhet, säger Salma Richter.
Men den 12 000 år gamla skogen som en gång var över 4 000 hektar stor med en unik biologisk mångfald, med sällsynta lövträd och utrotningshotade djurarter har blivit en stark symbol för miljörörelsen.
Ende-Gelände som är en rätt löst hållen samling miljöaktivister och motståndare till kolkraft har ändå uppnått ett av sina mål. Aktionerna i Hambach-skogen har ökat klimatmedvetenheten och enligt flera undersökningar stöder över 70 procent av tyskarna kraven på en renare miljö.
– Det finns inget stöd för brunkolsbrytning utom i vissa kretsar i väst, i Nordrhein-Westfalen, hävdar Richter.
Delstatsregeringen styr
Konflikten mellan EU:s miljömål och planerna på en ökning av brunkolsbrytningen börjar framstå som en allt större paradox, och glorian kring Tysklands roll som EU:s ledande land i klimatfrågor har börjat luta betänkligt.
Men vem och vad är RWE AG och hur har en energileverantör, en kraftverkskoncern, om än aldrig så stor, fått så stort inflytande att inga politiska beslut som skulle minska utsläppen och miljöförstörelsen har kunnat fattas?
Efter kärnkraftskatastrofen i Fukushima 2011 beslöt Tysklands regering att avveckla kärnkraften snabbare än tidigare tänkt och redan samma år stängdes åtta av landets atomkraftverk.
Beslutet kom till på förbunds-
kansler Angela Merkels initiativ, fick namnet die Energiewende (Energiskiftet) och klubbades igenom i rask takt. Avtalet stipulerade att Tyskland fram till år 2030 skulle minska både kärnkraften och de fossila bränslena och utveckla tekniken kring förnybara energikällor.
Men tydligen hade politikerna inte riktigt tänkt igenom tidtabellen. Dessutom har Förbundsregeringen i det federalt styrda Tyskland inte mycket att säga till om i lokala frågor.
Det är delstatsregeringen och lantdagen i Nordrhein-Westfalen (med 18 miljoner invånare) som sköter sin energipolitik. RWE är inte bara Tysklands största elleverantör utan tillsammans med gruvarbetarfacket IG BCE en gigantisk aktör med långa traditioner och ett gediget förankrat fäste som sträcker sig långt utanför koldistriktet i Ruhrområdet.
Att tiden har kört förbi kolenergin tycks inte påverka vare sig RWE eller beslutsfattarna i NordrheinWestfalen.
”Vi har redan segrat”
Salmas kollega Tadzio Müller hävdar att uppmärksamheten kring vad som pågår i Hambach redan är en seger i sig.
– Det har svängt. En helt ny rörelse har uppstått, både nationellt och internationellt.
– Insikten om miljöns betydelse har vuxit enormt och debatten har verkligen skjutit fart. Vi får massor av förfrågningar av människor som aktivt vill göra någonting, vi ombeds att ställa upp och tala om miljöfrågor på alla möjliga evenemang, berättar Müller.
– Även om vi skulle förlora det här slaget, fortsätter Müller, så har vi redan segrat. Vi har opinionen på vår sida och man lyssnar på oss. Nu är det vi som sätter agendan i diskussionen om brunkolet, inte RWE.
Litet överoptimistiskt kanske, men även Müller är ett proffs i kli- matfrågor och har valt att framträda helt öppet.
– Jag är redan så gammal i gamet att jag inte bryr mig, säger han.
Enligt Müller gjorde kraftverkskoncernen RWE sitt största misstag genom att utmåla ockupanterna som idealistiska virrhjärnor eller våldsbenägna vänsteraktivister.
– De insåg aldrig att allmänheten skulle börja sympatisera med aktionen. Aktivisterna sågs i början som marginella figurer. Men de stannade och kampen har fortsatt i alla dessa år för att skydda vår gemensamma miljö.
– Min egen arbetsgivare suckar ibland och undrar om jag hela tiden måste propagera för civil olydnad. Men de låter mig hållas, skrattar Müller.
– Kanske de är övertygade om att vi har rätt?!