Ett språk som kväver
I The Miseducation of Cameron Post, om en konverteringsskola för sexuellt förvirrade ungdomar, sipprar språket in i människor och fyller dem med skam och rädsla. Ämnet har sprängkraft, därför skulle filmen ha vunnit på att vara mer djuplodande, bitande oc
DRAMA
The Miseducation of Cameron Post
HHHII Regi: Desiree Akhavan. Manus: Desiree Akhavan, Cecilia Frugiuele. Foto: Ashley Connor. I rollerna: Chloë Grace Moretz, John Gallagher Jr., Sasha Lane, Forrest Goodluck, Jennifer Ehle.
■ Det är tidigt nittiotal och platsen är Miles City, Montana. En grupp tonåringar sitter framför en ungdomspräst som pratar om hur vuxna går i kyrkan för att försöka göra ogjort det de gjorde när de var tonåringar, en tid då en är särskilt mottaglig för ondska. ”Det som känns kul är er fiende”, förklarar han. Medan orden fortfarande hänger i luften tar sig två av tonåringarna, flickor, hem till den ena, och så fort de är ensamma börjar de hångla. Så inleds The Miseducation of Cameron Post, ett lågmält drama om identitetssökande och religiöst förtryck.
Filmen är baserad på Emily M. Danforths roman med samma namn men skalar ordentligt i narrativet – den första halvan av boken saknas nästan helt. Det betyder i praktiken att filmversionen av den tonåriga titelkaraktären Cameron Post (Chloë Grace Moretz) förblir något av ett mysterium. Vi får egentligen bara veta att hon bor tillsammans med sin religiösa moster Ruth och har en hemlig relation med bästa vännen Coley (Quinn Shephard).
Bota homosexualitet
När de två vännerna blir påkomna tillsammans under en skoldans blir Cameron skickad till God’s Promise, en konverteringsskola för sexuellt förvirrade ungdomar. Där styr doktor Lydia Marsh (en superb Jennifer Ehle) och hennes bror, pastor Rick (John Gallagher Jr.) som själv blivit ”frisk” från sin homosexualitet. Fast på God’s Promise menar de att homosexualitet inte finns. Det finns bara synd, och den kommer visserligen i olika former men synd är synd. Och inte skulle någon låta drogmissbrukare ordna en parad, som doktor Marsh uttrycker det.
På God’s Promise härjar ingen karismatisk och despotisk kultledare (även om Ehle har förmågan att få minsta blick att verka hotfull). Ingen är heller karikerat Ond. I stället understryker ledarnas alldaglighet hur det är själva språket som manipulerar och kväver. Hur det sipprar in i människor och fyller dem med skam och rädsla.
Morgonhymnastik
Men denna miljö, skapad för att få Cameron att hata sig själv och sina tankar och känslor, är paradoxalt nog även en plats där hon hittar de allierade hon saknat i sin vardag. Bland de andra ”lärjungarna”, som eleverna kallas, finns nämligen Jane (Sasha Lane) och Adam (Forrest Goodluck) som snart blir Camerons nya familj.
Regissör Desiree Akhavan hittar precis rätt i nittiotalsmiljöerna och fyller filmen med värme och respekt. Här finns också stunder av underbar humor, till exempel den (verkliga) kristna gymnastik Camerons rumskompis Erin tränar till varje morgon, som gå under namnet ”hymnastik” (blessercize).
Chloë Grace Moretz spelar med en behärskad intensitet och närvaro som imponerar stort och bär filmen från början till slut. Men filmens ankare är även dess bromskloss. För Camerons passivitet blir även filmens. Den iakttar och dokumenterar utan att själv involvera sig. Med tanke på ämnets angelägenhet och sprängkraft skulle jag ha önskat att Akhavan hade vågat vara mer djuplodande, bitande och upprörd.