Tre män och en tavla
Vad bygger vänskap egentligen på och vad klarar den av, frågar Yasmina Rezas 90-talskomedi Art.
TEATER
Art. Text: Yasmina Reza. Översättning från engelska: Calle Norlén. Bearbetning: Arbetsgruppen. Regi: Paul Garrington. Scenografi, dräkt, målningar: Erik Salvesen. Ljud: Andreas Lönnqvist. Ljus: Tom Laurmaa. Mask, hår: Tanja Terimo. På scenen: Mikael Andersson, Max Forsman, Simon Häger. Svenska Teaterns Amos-scen 4.10.
■ Upplägget för franska Yasmina Rezas succékomedi Art, som hade urpremiär år 1994 och har spelats världen över, är mycket enkelt. Tre gamla vänners vänskap sätts på prov då en av dem, hudläkaren Serge (Mikael Andersson), köper en vit tavla för 50 000 euro. Flygingenjören Marc (Simon Häger) kan över huvud taget inte förstå eller acceptera detta; han tycker att tavlan är värdelöst skit och att vännen tappat förståndet. Han kan heller inte tro att Serge verkligen tycker om tavlan och inte ser det absurda i att köpa en vit duk (må vara med några diagonala streck i en annan nyans av vitt) för en liten förmögenhet. Den tredje vännen Yvan (Max Forsman), hamnar i kläm mellan de två andra i sina försök att vara diplomatisk och förstå dem båda.
Medan frågan om vad som är värdefull konst och hur den värderas naturligtvis infinner sig, handlar pjäsen inte främst om modern och abstrakt kontra klassisk och figurativ bildkonst, utan om vänskapen mellan männen. Marc inser att om Serge inte är den han trodde att han var, och Marc delvis har definierat sig själv genom sin relation till Serge, vem är då Marc själv?
Genom tavelgrälet kommer också en rad gamla, riktigt otrevliga hemligheter och åsikter fram – vad Serge egentligen tycker om kvinnan Marc delar livet med, hur både Serge och Marc ser Yvan (som nyligen börjat jobba inom pappersbranschen, något även han själv skämtar om) som en misslyckad ryggradslös loser, och så vidare.
Dialogen mellan Serge och Marc är så bitsk och aggressiv så man faktiskt undrar hur de kunnat vara vänner i femton år, då de verkar hata varandra så djupt. Deras attacker mot den snälla Yvan gör ännu mer ont att höra.
Komiskt och tragiskt
Allt det här låter ganska tragiskt, och någonstans läser jag att Reza de facto trodde sig skriva en tragedi, som ändå blev hiskeligt rolig. Visst är det en komedi, en intelligent komedi som leker med vår identitetsosäkerhet, vårt behov att positionera oss mot andra, vårt behov att ha rätt och att bli förstådda. Reza, och regissören Paul Garrington som återkommer till Svenska Teatern för tredje gången, täljer fram det komiska genom de överdrivna känsloreaktionerna och situationerna som eskalerar till ohanterliga mått.
Huruvida det blir roligt beror så klart också i hög grad på skådespelarna. Av trion Häger, Andersson och Forsman är det den sistnämnda som behärskar genren bäst och verkar mest bekväm med den. Förvisso är också hans roll den mest komiska: han är den harmlösa, lite fåniga, lite misslyckade, lite runda killen som inte ens kan handskas med de myckna mammorna (styvmamman, mamman, svägerskan) som vill blanda sig i hans stundande bröllop. Hans maratonmonolog om just bröllopskonflikten drar ner spontana applåder, och med rätta.
Hägers karaktär är den mest spända och hans tolkning känns stundvis också lite krystad. På något vis verkar han inte vara helt du med sin roll. Under pjäsens lopp slappnar han dock av, och eventuellt blir han ännu mer bekväm med några föreställningar i ryggen.
Några gånger skrattar jag riktigt gott, men snarare är det sorgligt att se hur männen attackerar varandra. Och vidare, gripande att se att det beror på att de egentligen betyder väldigt mycket för varandra. Om Marc inte verkligen brydde sig om Serge, skulle han strunta blankt i hans tavla. Han vill förstå sin vän, och han vill bli förstådd. Yvan för sin del tar emot förolämpning efter förolämpning för att han bara vill att alla ska bli sams igen.
Erik Salvesens stilrena, minimalistiska scenografi (väldigt lyckat att inkorporera fönstret ut mot gatan) ramar väl in dessa privilegierade medelklassmäns drama.
En och en halv timme oavbrutet prat är rätt mycket att ta till sig – och en lovvärd prestation av skådespelarna – och jag blir aningen slut av allt käbblande. Att pjäsen blev en så stor internationell succé har jag också lite svårt att förstå, men kanske det åtminstone delvis beror på att manlig vänskap inte precis är något uttjatat tema på teatern.
Några gånger skrattar jag riktigt gott, men snarare är det sorgligt att se hur männen attackerar varandra.