Det kalla inbördeskriget
”Två vita medelåldersmän bar T-tröjor med texten ”Jag är hellre ryss än demokrat”. Man kan givetvis flina åt humoristiska texter på T-tröjor i stället för att ta dem på allvar. Men faktum är att en färsk opinionsmätning gjord av New York Times visar att 47 procent av de väljare som stöder Trump känner sig som främlingar i sitt eget land.”
Det finns en utbredd känsla på båda sidor av det politiska fältet om att det land (USA) man identifierar sig med håller på att förvandlas till någonting oigenkännligt. Och det handlar inte bara om fallet Kavanaugh.
– Jag är så trött. Det har varit en tung vecka, säger en vän till mig när jag träffade honom för några dagar sedan. – Vad är det, frågar jag. – Nå det är nu allt det här med bråket kring Kavanaugh. När min fru kom hem i dag såg jag genast att något var på tok. Hon hade grälat med sin far på Facebook. Han är konservativ och hon är liberal.
När jag åker hem funderar jag på vårt korta meningsutbyte. I nyhetsarbetet blir man ibland fartblind och ser inte det uppenbara. Det behövs en impuls, som min väns kommentar, för att plötsligt se det självklara. USA mår jävligt illa, och det är inte så konstigt.
Det deprimerande skådespelet kring president Trumps kandidat till Högsta domstolen, Brett Kavanaugh, och beskyllningarna mot honom om sexuellt våld, har bjudit amerikanerna på en dokusåpa med de sämsta möjliga ingredienserna. Vi har gråtit med Christine Blasey Ford som mot sin vilja tvingades återuppleva ett svårt tonårstrauma inför hela nationen. Vi har känt Brett Kavanaughs kränkta vrede i märg och ben då han grät över sin raserade heder. Vi har därefter sett båda partier hänsynslöst offra bägge individer i jakt på egen politisk vinning. Rädslan för att den andra sidan ska komma åt att forma framtidens USA har rättfärdigat såväl smutskastning som smädelse.
Men det är inte bara fallet med Högsta domstols-kandidaten som manar till eftertanke. Det är inte vanliga politiska meningsskiljaktigheter som plågar USA. Det känns som om splittringen i samhället blivit djupare än så. Den politiska rivalen har blivit en bitter och farlig fiende vars version av landet man inte längre kan tolerera.
För några veckor sedan köpte en syskonskara i Colorado reklamtid på tv för politiska kampanjreklamer mot deras egen bror, som är uppställd i kongressvalet och vars åsikter syskonen ansåg farliga. Politiska meningsskiljaktigheter inom familjen är förvisso ingen ny sak, men en offentlig kampanj mot ett syskon kändes olustigt att bevittna.
När den republikanska senatorn Ted Cruz nyligen gick på restaurang i Washington DC med sin fru, spred sig skakiga videoupptagningar av paret som ängsligt tvingades fly krogen efter ursinniga verbala attacker från andra kunder.
Tidigare i år vägrade restaurangpersonal i Virginia servera presidentens pressekreterare som kommit för att äta middag med vänner. Orsaken var politisk. Och de stora dagstidningarna har skrivit om unga tjänstemän i Trumpadministrationen som tvingas ljuga om sin arbetsgivare om de vill hitta romantiskt sällskap.
Men den måhända bästa manifestationen av den djupa splittringen, misstron och hatet mot ”den andra sidan” gjordes i Ohio i augusti på en kampanjfest med Donald Trump, där två vita medelåldersmän bar T-tröjor med texten ”Jag är hellre ryss än demokrat”.
Man kan givetvis flina åt humoristiska texter på T-tröjor i stället för att ta dem på allvar. Men faktum är att en färsk opinionsmätning gjord av New York Times visar att 47 procent av de väljare som stöder Trump känner sig som främlingar i sitt eget land. Siffran bland presidentens motståndare är 44 procent. Det finns med andra ord en utbredd känsla på båda sidor av det politiska fältet om att det land man identifierar sig med håller på att förvandlas till någonting oigenkännligt.
Historikern Stephanie McCurry på Columbia University jämför i New York Times situationen med tiden före inbördeskriget, då nordstaterna och sydstaterna förde en kamp om den amerikanska värdegrundens karaktär. Det är knappast många som tror på nya skyttegravar i den amerikanska marken, men det är allt oftare man hör människor tala om ett pågående ”kallt” inbördeskrig i USA. Det är en realitet som är allt annat än lustig.