Finsk pastoral för vår tid
Aki Ollikainen får in oväntat mycket i sin kortroman. Pastoraali visar ännu en sida av Ollikainen och befäster trots en del brister hans position i finsk samtidsprosa.
■■Sofi Oksanen■må■vara■den■mest■ upphaussade■ författaren■ så■ här■ långt■i■2000-talets■finska■litteratur,■ men■tre■nyskapande■manliga■författare■har■också■äntrat■scenen.■Två■är■ vad■man■kunde■kalla■maximalister:■ Jaakko Yli-Juonikas och■Miki Liukkonen■har■skrivit■märkliga■tegelstenar■till■romaner■som■i■sin■encyklopediska■vurm■nästan■glömmer■bort■sina■läsare.■Jag■tänker■då■på■den■förras■Neuromaani■och■Jatkosota-extra och■den■senares■O.■
Som■motvikt■till■dem■har■Aki Ollikainen■inte■skrivit■en■enda■roman■ som■är■längre■än■157■sidor.■Han■kan■ alltså■kallas■en■prosans■minimalist.■ Debuten■Nälkävuosi■(2012),■en■känslig■och■mångbottnad■berättelse■om■ hungeråret■1867–68,■blev■med■rätta■ Finlandia-nominerad■och■översattes■till■elva■språk,■däribland■svenska■(Nödåret).■Uppföljaren■Musta satu om■Tattarmossens■mörka■historia■och■nutid■fick■minst■sagt■ljumma■ recensioner.■Nu■visar■Ollikainen■sin■ styrka■igen■med■Pastoraali,■en■kortroman■om■en■försommardag■någonstans■på■landsbygden■i■dagens■östra■Finland.■
Boken■börjar■med■mötet■mellan■ en■medelålders■man■och■en■varg,■ som■ ser■ mannen■ stint■ i■ ögonen■ och■ sedan■ lunkar■ mot■ skogsbrynet,■”gränsen■mellan■två■världar”.■ Det■är■denna■gräns■mellan■människa■och■natur■Ollikainen■utforskar,■ en■gräns■som■han■gör■sitt■bästa■att■ radera.■När■han■kallar■romanen■för■ pastoral■är■det■åtminstone■halvt■ironiskt.■Mannen■Aapo■är■en■skygg■och■ tystlåten■fåraherde■och■hans■favoritlamm■Pan■speglar■honom■genom■att■ ha■fötts■stumt.■Vem■rår■om■vem■på■ landsbygden■och■var■dras■gränsen■ mellan■människor■och■djur,■frågar■ sig■Ollikainen.
Människor i sommarnatten
Som■en■endagsroman■påminner■Pastoraali■om■Joel Lehtonens■klassiska■ Putkinotko,■men■också■om■Aleksis Kivis■naturbeskrivningar■och■framför■allt■–■eftersom■mycket■sker■under■ försommarens■långa■och■ljusa■skymning■–■om■F.E. Sillanpääs Människor i sommarnatten.■Som■postmodernt■ drag■lever■naturen■upp■nästan■som■ i■Shakespeares En midsommarnattsdröm:■lammet■heter■alltså■Pan■(och■ får■en■större■roll■på■slutet),■gammelgäddan■kallas■Kronos■och■två■korpar■ heter■Hugin■och■Munin■och■är■alltså■ Odens■korpar.■Alla■kommer■de■på■ett■ eller■annat■sätt■till■tals,■vilket■gör■att■
gränsen mellan människa och natur ytterligare suddas ut.
Av intrigen vill jag inte avslöja mer än att det handlar om två eller tre generationer av några släkter som är grannar. Deras livshistorier och generationsklyftor kommer fram i bokens korta kapitel. Kärlek, sex och död avhandlas under romanens knappt 140 sidor. De världar som möts är inte bara människans och naturens utan också dåtid och nutid, landsbor och stadsbor, ungdom, medelålder och ålderdom. Mycket hinner alltså Pastoraali med trots sitt lilla format, och för det mesta går motiven väl ihop.
Stilig bok med brister
Mest är jag imponerad av Ollikainens berättande text och sparsmakade stil. Att han något konstlat för handlingen fram genom dialogen eller drar pekpinneaktiga slutsatser kan ibland vara störande. Och all dialog låter inte naturlig. Skulle en vanlig ung flicka, som just fångat sin första gädda – som råkar vara gammelgäddan Kronos, som senare återkommer i en annan skepnad – säga ”Se oli aika kiihdyttävää!” (ordagrant: Det var ganska accelererande, kanske med anspelning på kiihottavaa, upphetsande)?
Då Pan också kallas en romersk (inte grekisk) gud, visserligen i dialog, men tydligen som en vink till mindre belästa, och två generationer plötsligt röker cannabis, vilket leder till berättelsens höjdpunkt, önskar man att romanen hade korrekturlästs av någon, till exempel en känslig förlagsredaktör som gått in på språk och beskrivning. På bokens formgivning har man nog satsat genom Elina Warstas läckra pärmar och innerpärmar.
Som bäst är Pastoraali verkligen en finsk pastoral för vår tid med många fina personporträtt. Den ger en på samma gång uråldrig och modern syn på finländarens närhet till naturen. Ollikainen kan också vara diskret: en dödsskalle har en viktig roll och den görs inte övertydlig. Mest rörande är när den gamla gubben Vilho tvättar sin alzheimersjuka fru Sirkka i bastun och hon för en kort stund bara njuter, när medelåldersmannen Esko stöter på den omkringströvande vargen och korparna och när ungdomarna Meri och Kaius har en kort romans.
Så får Ollikainen in oväntat mycket i sin kortroman, som lever kvar åtminstone i denna läsares minne trots att läsningen bara tog några timmar. Pastoraali visar ännu en sida av Ollikainen och befäster hans position i finsk samtidsprosa. Men det som kunde ha varit en minimalistisk pärla är nu bara en fascinerande kortroman med vissa irriterande brister. Inte så illa det heller.
Som bäst är Pastoraali verkligen en finsk pastoral för vår tid med många fina personporträtt. Den ger en på samma gång uråldrig och modern syn på finländarens närhet till naturen.