Grundlagen och övrig lagstiftning är en förutsättning för tvåspråkigheten – men det är också den politiska viljan och intresset att upprätthålla en levande tvåspråkighet.
Finland är ett tvåspråkigt land och de livsviktiga funktionerna ska fungera på båda språken. I praktiken är det tyvärr inte så alla gånger.
Betydelse av att få vård på sitt modersmål diskuteras rätt ofta. Den offentliga uppmärksamheten är mindre när det gäller nödsituationer – när vi måste ringa nödnumret för att ambulans, brandkår eller polis behövs snabbt. I situationer när nöden är stor är det särskilt viktigt att bli förstådd på svenska. Det gäller givetvis personer som inte talar finska – myten att alla finlandssvenskar talar finska är stark. Men även de av oss som gör det tappar förvånansvärt lätt de finska orden när vi är rädda och panikslagna, chockade och sjuka.
Vid ett Folktingsseminarium nyligen diskuterades problematiken av både statens representanter och dem som arbetar inom polisen, nödcentralerna och räddningsverken.
Grundlagen garanterar myndighetskontakter på både finska och svenska, vi har en bra språklagstiftning och en ypperlig nationalspråksstrategi. Var klämmer skon?
Ett kort svar är förvaltningsreformer som har medfört betydligt större enheter med följden att andelen svenskspråkiga är mindre. Dessutom påverkar hur och var utbildningen ordnas och hur man lyckas rekrytera språkkunnig personal.
De som arbetar inom polisen, nödcentralerna och räddningsverken poängterar utbildningens betydelse. Polisutbildning på svenska ordnas numera kontinuerligt. Problemet är de snålt tilltagna svenska resurserna. På räddningssidan är det ett stort framsteg att en tvåspråkig utbildning startade i Vasa i augusti. Räddningsinstitutet finns i Kuopio där det egentliga undervisningsspråket är finska. Också nödcentralerna efterlyser regionala utbildningar.
Nödcentralerna har hjälp av den teknologiska utvecklingen. Smarttelefonerna gör att samtalet kan lokaliseras oberoende av övrig kommunikation och snart införs det nya Erica-systemet som gör att samtalen lätt kan flyttas mellan nödcentralerna. Då blir det lättare att hitta en svenskspråkig nödcentralsoperatör. Polisen kan se till att den svenska servicen fungerar i tillståndsärenden och brottsutredningar. Vid larm- och övervakningsuppdrag är det svårare.
Förvaltningsreformerna inom polisen, räddningsverken och nödcentralerna har inte alltid föregåtts av ordentliga språkkonsekvensbedömningar.
Men även om varje enskild reform skulle ha bedömts också med tanke på de språkliga konsekvenserna saknas en helhetsanalys av vad de olika administrativa förändringarna sammantaget har lett till.
Språkrättsrådet Corinna Tammenmaa vid Justitieministeriet betonade vid seminariet att en förutsättning för att olika medborgerliga rättigheter ska kunna förverkligas är att de språkliga rättigheterna uppfylls.
Tyvärr inser inte alla myndigheter det här. Det är beklämmande att det hårdare språkliga klimatet också har påverkat myndigheterna. Det leder till upplevelser att man inte har rätt att tala svenska med myndigheterna, eller att det upplevs som negativt, även om det är en grundlagsenlig rätt.
Slutresultatet märks i den senaste Språkbarometern från 2016. De svenskspråkiga över hela fältet upplevde då att servicen på svenska hade försämrats, i jämförelse med barometern 2012. De som har tillfrågats är representanter för minoriteterna i kommunerna. Den allmänna linjen var att de finskspråkiga inte upplevde en försämring.
De svenskspråkiga gav genomgående lägre betyg för servicen vid nödcentralerna, räddningsverken och polisen än de finskspråkiga.
I fjol kom den senaste berättelsen om tillämpningen av språklagstiftningen från regeringen. Den refererar också till Språkbarometern 2016 och språkklimatet. Riksdagens grundlagsutskott skrev i sitt betänkande att regeringen borde lyfta fram vikten av tolerans gentemot olika språkgrupper. Justitieministeriet har startat ett projekt för att förbättra språkklimatet som arbetar med siktet inställt på 2030.
Grundlagen och övrig lagstiftning är en förutsättning för tvåspråkigheten – men det är också den politiska viljan och intresset att upprätthålla en levande tvåspråkighet. Riksdagsvalet i april har en stor betydelse för hur den viljan ser ut under nästa regeringsperiod.