Klimatförändringen måste nödbromsas
Det går fortfarande att hejda klimatförändringen till 1,5 grader och undvika mycket förstörelse och lidande, säger FN:s klimatpanel, men det förutsätter radikala omställningar, och delvis teknik som inte finns. Den största bristvaran är ändå inte teknik utan politisk vilja.
När Parisavtalet godkändes 2015 gav makthavarna forskarna i uppgift att bena ut vilken skillnaden blir om klimatförändringen hejdas till avtalets mer ambitiösa mål på 1,5 grader eller om vi nöjer oss med minimimålet på 2 grader.
Nu kastar forskarna bollen tillbaka
Forskarnas budskap handlar om hopp och brådska. Många allvarliga följder av klimatförändringen kan undvikas med snabba och tuffa utsläppsminskningar. Tekniken finns, men omställningen kräver snabba politiska insatser och nya strukturer för ekonomin.
Hanna Aho
Expert på klimaträttvisa, Utvecklingscentralen Kepa Det vore otroligt mycket bättre för människan och naturen om klimatförändringen hejdades till 1,5 grader än om den skenar i väg, visar en färsk rapport. Ändå ser klimatpolitiken inte ut att matcha forskarnas rekommendationer.
till politikerna. FN:s klimatpanels (IPCC) rapport visar på förbluffande stora skillnader, enligt flera forskares bedömning.
Där 2 grader skulle betyda att alla korallrev försvinner skulle en tredjedel av korallerna sannolikt överleva 1,5 grader. Det skulle ha stor betydelse för världshavens ekosystem och fiskbestånd. Likaså skulle skördar och livsmedelstrygghet påverkas stort av den där halva graden. Vattenbristen skulle komma att drabba dubbelt så många människor och flera hundra miljoner fler människor vore dömda till klimatrelaterad fattigdom vid 2 grader än vid 1,5.
Den extra halva graden skulle också hjälpa sjukdomar som denguefeber och malaria att sprida sig över betydligt större områden medan polarisar skulle smälta i större utsträckning och skogsbränderna härja alltmer, skriver forskarna. Skillnaden i havsvattennivå skulle drabba världens mest sårbara önationer och folkrika kustområden.
Inom spannet 1,5–2 grader lurar också flera trösklar efter vilka en återvändo är omöjlig. När det har blivit ”tillräckligt” varmt kan vissa naturfenomen förändras oåterkalleligt. Och tillåter vi stora arealer permafrost att smälta kommer de påföljande metan-
utsläppen att accelerera uppvärmningen. Det ökar risken för att klimatförändringen skenar i väg.
Allra värst skulle naturens mångfald lida – dubbelt så många arter skulle förlora sina livsmiljöer för den där halva gradens skull.
Även om vi inte lyckas bromsa uppvärmningen till 1,5 grader eller ens till 2 grader är det viktigt att inte ge slaget förlorat, säger forskarna. Det gäller att göra så mycket som möjligt eftersom varje extra tiondelsgrad för mer elände med sig.
Teknik som inte finns
Rapportens andra budskap är väntat: det är fortfarande tekniskt möjligt att nå 1,5 grader eftersom vi inte har konsumerat upp hela den koldioxidbudget det tillåter. Det förutsätter ändå så radikala och snabba åtgärder att det politiskt är näst intill omöjligt.
Vi borde bli kvitt alla nettoutsläpp av växthusgaser till 2050, men redan inom 12 år borde vi ha strypt 45 procent av utsläppen. Det betyder att vi inte kan åka flyg eller köra bil ohejdat, såvitt de inte drivs klimatvänligt. Inte heller kan vi äta lika mycket kött som förut. Men mer än så, välfärden kan inte fortsätta att bygga på en tillväxt som är beroende av uttag av fossila råvaror.
Tre av de fyra scenarier eller alternativa vägkartor mot 1,5 grader som IPCC presenterar förutsätter att vi först passerar 1,5 grader men sedan börjar suga upp koldioxid ur atmosfären så att de ”negativa utsläppen” får temperaturkurvan att vända. Och så behövs teknik som inte finns i dag, för att suga upp koldioxid ur atmosfären som motvikt till utsläppen.
Främst talar man om BECCS, en teknik för att lagra och begrava koldioxidutsläpp från bioenergiråvaror. Tekniken finns inte i större skala i dag, utan scenarierna bygger delvis på en förhoppning om fortsatt snabb teknisk utveckling.
Klimatrapporten slår också fast att omställningen till en kolsnål värld måste ske i enlighet med FN:s hållbarhetsmål och rättvist, så att de som släppt ut mest måste hjälpa de mindre utvecklade länderna att utvecklas utan beroende av fossila bränslen. Här slutar forskarnas mandat och bollen landar hos makthavarna.
Politiken trubbigt verktyg
Tittar man upp från rapporten står det klart att vi inte alls är på väg mot 1,5 grader utan mot minst 3 grader. Den förnybara energin har ökat, men den har mestadels kompletterat och inte ersatt den fossila. Därför ökar utsläppen, koldioxidhalten i atmosfären och följaktligen temperaturen.
När världens länder samlas till årets klimattoppmöte i december ska IPCC-rapporten tjäna som underlag. Löftena under Parisavtalet är otillräckliga, men alla parter ska höja sina ambitioner efterhand inom FN-processen. Europa vill vara en förebild, men samtidigt planerar Tyskland att avverka gammelskog för att bryta mer brunkol, Storbritannien vill utvinna skiffergas och Norge suktar efter oljeborrning i Arktis.
När professor Markku Ollikainen, ordförande i Finlands klimatpanel, diskuterar IPCC-rapporten med miljöminister Kimmo Tiilikainen (C) säger båda att klimatpolitiken måste vara hållbar, men de är oense om huruvida Finlands skogsbruksplaner är klimathållbara.
Tiilikainen får frågan om han är beredd att införa en koldioxidskatt för att styra konsumenterna mot klimatsmarta val. Han svarar att en skatt kan diskuteras senare. Nu är det inte heller läge att höja budet för EU:s utsläppsmål till 2030, säger han. Hur mycket forskarna än betonar att det brådskar är det inte rätt läge att komma med några utspel just nu.
Detta är inte Kimmo Tiilikainens utan den representativa demokratins dilemma. Politiker som har valts nationellt och som siktar på omval är dåligt rustade att fatta beslut för mänsklighetens bästa på lång sikt om de drabbar väljarkåren på kort sikt. Hur mycket våra barnbarn än skulle tacka för en klimatpolitik som siktade modigt på 1,5 grader kommer samma barnbarn inte att rösta i valet 2019.
Av IPCC-rapporten framgår att alla länder och samhällssektorer måste hjälpa till, klimatinsatser kan inte vara bara frivilliga. Men i och med att det är lättare för politikerna att säga att världen ska vara koldioxidneutral 2050 än att säga vad du och jag måste göra här och nu för att bidra till det är kontrasten mellan klimatrapporten och klimatpolitiken bisarr.
Vi visar att det går att bromsa klimatförändringen till 1,5 grader inom fysikens och kemins lagar. Det hänger bara på politisk vilja.
Jim Skea
Medförfattare, IPCC-rapporten
Det är svårt att nå målet i rapporten, men budskapet är inte lamslående. Det finska näringslivet har otroligt goda möjligheter att lyckas i den här omställningen.
Jukka Leskelä
Direktör, Energiindustrin
Klimatvetenskapens budskap är mycket klart: Vi har ingen tid att förlora. Alla måste göra mer och snabbare. Finlands mål är att vara klimatneutralt till 2045.
Kimmo Tiilikainen
Miljöminister