Är kvinnor ett problem?

DIPLOMATER Ralf Friberg ondgör sig över att den stora majoriteten av de nya diplomataspiranterna är kvinnor och dessutom alla finskspråkiga. ”Från en nordisk synpunkt är den svaga rekryteringen av finlandssvenskar djupt beklaglig.”

Jag har alltid trott att det viktiga är språkkunskaper, inte etnisk tillhörighet. Svenskan är ju ett nationalspråk också för de finskspråkiga. Friberg vill väl inte utesluta oss från den nordiska samhörigheten?

Vad kvinnor inom diplomatin beträffar har vi ytterst kompetenta och representativa kvinnliga ambassadörer

och andra diplomater runtom i världen. Att några reaktionära fundamentalistiska teokratier och odemokratiska regeringar inte tycker om detta är ingen orsak att rätta sig efter när vi rekryterar diplomater.

UM:s historia, inte minst Timo Soikkanens magnum opus Presidentin ministeriö, visar att de – inte så få – excellenser, som har gjort bort sig som Finlands diplomatiska representanter, nästan alltid har varit män. Nu har vi för första gången en kvinnlig (finskspråkig) ambassadör till och med i Sverige. Är det också ”djupt beklagligt”?