Sara Stridsberg: Allt går ändå sönder
Hon har lämnat det gamla bakom sig, rusar bara framåt. Arbetet med nya romanen Kärlekens Antarktis har präglats av en stark känsla av oförsiktighet, säger Sara Stridsberg.
– Jag tror att jag har smittats av romanens själ, den där känslan av att ”gör med mig vad ni vill, allt går ändå sönder”.
Nej, hon talar inte om Svenska Akademien. Kärlekens Antarktis är visserligen till stora delar skriven under Sara Stridsbergs tid som akademiledamot, men den första impulsen dök upp innan hon blev invald i den krisdrabbade institutionen. Och trots att uppdraget var intensivt kände hon sig aldrig hämmad av det i sitt skrivande.
– Jag har alltid tagit mig tid att skriva. Jag har skrivit igenom allt. För kanske 15 år sedan jobbade jag heltid, men då gick jag upp halv sex och skrev innan jag gick till jobbet klockan åtta. Det ska mer till än Svenska Akademien för att stoppa mig, säger hon.
Mycket mer än så blir inte sagt om Akademien. Sara Stridsberg avböjer vänligt men icke förhandlingsbart att tala om den period som fick sitt definitiva avslut den 3 maj i år då hon tog sitt utträde. I dag betraktar hon händelserna kring institutionen utifrån, ”som gemene man och kvinna”.
En fånge på Guantánamo
Var började arbetet med Kärlekens Antarktis? Kanske med ett reportage om en fånge på Guantánamo, en man som sade ”Ta en bild på mig när jag är död”.
– De orden klingade i mig i flera år. Det var något så drabbande med hans röst, att han sade ”titta på mig, jag har varit här, här är min kropp, jag är snart död, ta åtminstone en bild och berätta att jag var här, berätta om mig!”.
I Kärlekens Antarktis är det Kristina som vänder sig till läsaren med samma uppfordrande röst. Hon befinner sig ute i skogen med sin mördare, inom loppet av bokens två första sidor ska hennes kropp styckas i sju delar och hennes huvud sänkas i ett avfallshål fullt av frätande syror. Ändå fortsätter hon att berätta sin historia.
Kristina är den perfekta projektionsytan för vår tids makabra beroende av underhållningsvåld. Missbrukare och prostituerad, ung och utsatt. Hon är den strypta kvinnan i skogen, en person som i det allmänna medvetandet snart reduceras till ett suddigt passfoto i en artikel om ett olöst mordfall.
Hur tänkte du kring mord som underhållning, hur kvinnor mördas på tv kväll efter kväll? Visste du direkt hur du skulle förhålla dig till det?
– Nej, jag tror bara att jag följde ett slags motröst som sade ”men vill ni ha de här döda kvinnorna, då ska ni få dem. Här är jag nu död i skogen. Och nu ska ni se på mig. Se mig försvinna, se på mig utan att se bort.”
Mot brutaliteten, mot döden och de våldsamma detaljerna står Kristinas egen röst, konstaterar Stridsberg. Kärlekens Antarktis är en skildring av ett helt människoliv, av barndomen med föräldrarna Raksha och Ivan, av missbruket som ”aldrig var ett val”, av barnen Valle och Solveig – den ena tvångshämtad av myndigheterna, den andra frivilligt överlämnad, som ett slags kärlekshandling.
Svärta och godhet
Det finns en enorm svärta i Kärlekens Antarktis, men också ljus och försoning. Sara Stridsberg söker efter det goda, det som går att älska, hos de människor hon skriver om. Den skrivna texten är också ett sätt att hantera världen som den är, djupt orättvis och obegriplig, full av gåtor som aldrig får några svar.
– Kristinas död är inget som går att lösa. Det hjälper inte att hitta en mördare, det hjälper inte att lägga ett pussel. Det är kanske det jag vill göra med mina böcker, skriva om det olösliga. Att beskydda en flicka som hon kräver något större. Politik, empati, människokärlek.
Livsförändringar
Sara Stridsbergs eget liv har förändrats drastiskt de senaste åren, konstaterar hon, utan att gå in på privata detaljer. En explosiv och intensiv period i livet är över och när den tog slut ville hon bara dra sig undan. I samma veva ”dog” en roman som hon hade hållit på att skriva – och Kärlekens Antarktis tog vid.
Skrivandet har, som vanligt, varit intensivt, men den här gången har hon också känt sig oförsiktig och oaktsam, texter har tappats bort, ibland har hon suttit och våndats över åtta olika dokument med ändringar i alla versioner.
– Jag är så glad att den är fångad i en bok nu. Nu kan jag inte förstöra den.
Kristinas död är inget som går att lösa. Det hjälper inte att hitta en mördare, det hjälper inte att lägga ett pussel. Det är kanske det jag vill göra med mina böcker, skriva om det olösliga. Att beskydda en flicka som hon kräver något större. Politik, empati, människokärlek.