Heiniö kräver starka tolkningar

NUTIDA KAMMARMUSIK

Mikko Heiniö 70 år

Kompositionskonsert på Konservatoriet 7.10. Tommi Hakala, baryton, Kristian Attila, Pasi Helin, piano, Anu Honkanen, flöjt, Tapio Liukkonen, klarinett, Ilana Gothóni, Susanna Suorttanen, violin, Helinä Nissi, altviolin, Katja Kolehmainen, cello, Patrik Kleemola, gitarr.

Enligt en konventionell skiljelinje har det finländska konstmusikfältet indelats i två läger. Hårdraget har man talat om (eller bara låtit förstå) att det finns tekniskt mindre och mer komplicerade tonsättare. I det ena lägret med Kokkonen, Englund, Sallinen, Rautavaara och till vissa delar Aho har tonspråket karakteriserats av mestadels konventionella tekniker, en sparsam användning eller total avsaknad av okonventionella speltekniker och generellt större betoning på melodier och melodilinjer, tonala och fritonala harmonier, än rationella strukturer och tankemönster. I det andra lägret återfinns Paavo Heininen och hans adepter (Saariaho, Lindberg, Puumala m.fl.), som av hävd betonat ett modernistiskt förhållningssätt till alla aspekter av kompositionskonsten.

Indelningen är i någon mån konstlad och förlegad och uppstod troligtvis snarare för att markera skillnad till det andra lägret än samhörighet inom det egna. Men enligt den här indelningen placerar sig Mikko Heiniö någonstans mittemellan eller som en vandrande gestalt mellan lägren: Han studerade för Kokkonen, men har speciellt på senare år utvecklat en teknik som han i förhållande till klangfärger (snarare än tonhöjder) drivit så långt att han närmar sig modernisterna.

En annan skiljelinje kunde dras upp enligt vilka finländska tonsättare som på riktigt intresserat sig för vokalmusik och textdrivna uttrycksmöjligheter. Enligt den här uppdelningen kan Heiniö placeras i samma fack som Bergman, Heininen, Kaipainen, Sallinen, eventuellt Kortekangas och någon till. Dessa tonsättare, av vilka flera är habila skribenter, har generellt förenats i tron på att texter kan förmedla innehåll och betydelse. De har också förenats av en ambition att framställa valda texter i förståelig form snarare än som en samling vokaler och konsonanter som kan dekonstrueras till oigenkännlighet. Det är tveksamt i vilken mån övriga tonsättare på riktigt intresserat sig för text.

Stark sångcykel

I Heiniös instrumentalmusik, som upptog första halvan av kompositionskonserten på Konservatoriet, tyckte jag mig skönja en strävan efter ett emotionellt och patosdrivet uttryck, även om styckena vad storformen gällde förblev lite diffusa. Heiniö har förmågan att skriva evokativt om vistelsen vid finskafrikanska kulturcentret Villa Karo i västafrikanska Benin, om miljön omkring och hur han varje morgon trotsade förbudet att simma i havet på grund av de livsfarliga underströmmarna. Ingenting av det här förmedlades ändå i kvintetten Café au lait (för flöjt, klarinett, violin, cello, piano), vilket kanske hänger samman med att varje människas Afrikaupplevelse skiljer sig från en annans.

Gitarrsolostycket Throguh Green Glass kännetecknades av ett sjunkande motiv som upprepades i inledningsoch avskedsfrasen, men betydligt intressantare var den uruppförda duosviten Mot natten inspirerad av Bo Carpelans postuma diktsamling med samma namn, som bjöd på vissa intressanta klangfärgsmässiga landvinningar när mikrointervallklangerna på gitarren (Patrik Kleemola) kontrasterades mot cellons (Katja Kolehmainen) långa och stadiga, tröstefulla arcolinjer.

Intresset för ordens uttrycksmöjligheter blev uppenbart i pianokvintetten, där stråfer ur Lewis Carrolls Through the Looking Glass integrerats i notbilden och reciterades i tur och ordning av musikerna. Framför allt framstod stycket överraskande modernt med beaktande av att det har 25 år på nacken – som ett inslag av rolig, påhittig och lättlyssnad musikteater som i dag är på mode.

Föga överraskande gav sångcykeln Syyskesän laulu, till sju valda dikter av Lassi Nummi, största behållningen med sitt expressiva och upphöjda uttryck. Att just sångcykeln utgjorde konsertens klimax förklaras delvis av att Nummi är poeten framom andra för Heiniö, men också av att uttolkarna är så skickliga; Tommi Hakala lät bättre än någonsin och sjöng med stark inlevelse och utmärkt diktion och Kristian Attila tolkade flyhänt den Ravelinfluerade pianostämman.

Jag kan inte bestämma mig för om Heiniös instrumentalstycken på riktigt var sämre än vokalmusiken, eller om de bara fick sämre tolkningar, men klart är att Hakala och Attila markerade en klar konrast mot de övriga musikerna vars tolkningar kändes onödigt försiktiga och visionslösa. Mot bakgrund av hur starkt intryck Heiniös svit för två pianon gjorde i september är problemet knappast instrumentalmusiken i sig, utan snarare att Heiniös musik kräver starka tolkningar för att vakna till liv.