Växthusgaserna enda trovärdiga förklaringen till stigande värmekurva

KLIMATET När extrem väderlek härjar på fyra kontinenter konstaterar Jarl Ahlbeck lugnt: sådant har hänt tidigare (HBL 22.8). Nåja, mäthistoriens varmaste maj–augusti i Finland har väl per definition inte hänt tidigare? Men värmeböljor, visst, till exempel sommaren 2003 då ett stationärt högtryck över Nordeuropa, liksom högtrycket sommaren 2018, befanns vara åtminstone två gånger sannolikare på grund av människans inverkan (https://www.worldweatherattribution.org/). Orkanen Harvey som dränkte delar av Texas 2017 befanns vara tre gånger sannolikare samt dess regnmängd 15–38 procent högre i vårt nya klimat. Det är denna verklighet och utveckling som en yngre generation har att tampas med, inte Kina på 1920-talet.

Att FN:s klimatpanel inte har hittat bevis på att extrem väderlek blivit vanligare och intensivare stämmer helt enkelt inte. Det står ju uttryckligen i klimatpanelens senaste rapport (2013) att värmeböljor eller kraftiga regn sannolikt har ökat i de regioner som har bästa data samt att tropiska cykloner över Nordatlanten nästan säkert ökat. Den färska IPCC specialrapporten (SR1.5) lär presentera nya rön som förstärker denna slutsats.

Däremot citerar Ahlbeck en uppmärksammad artikel i The Lancet (2015) rätt. Författarna säger faktiskt att köld förorsakar 20 gånger mera dödsfall än hetta. Men, då räknas till exempel alla temperaturer under 18 plusgrader i Stockholms län som kalla! Globalt sett tycks optimum (minsta dödsrisken) ligga någonstans mellan 15 och 25 plusgrader beroende på breddgrad. Åren 1985–2012 förorsakade måttlig köld, eller måttlig värme, i många fall typiskt lokalt väder inom intervallet -5 till +20 de flesta temperaturrelaterade dödsfallen (7 procent av alla dödsfall). Den relativa dödsrisken var större vid både extremt kalla och varma temperaturer, vilka dock inträffade rätt sällan under perioden och därför stod för endast 10 procent av antalet temperaturrelaterade dödsfall.

Hur kommer klimatförändringen att inverka? När klimatskeptikerna med stöd av Lancet-artikeln skanderar ”varmare är bättre” har de till en liten del rätt: extrema köldepisoder minskar, men detta räddar ganska få liv. Vid moderata kalla eller varma temperaturer antas dödsfallen inte minska mycket eftersom det skulle kräva stora förskjutningar över ett brett temperaturintervall. Men dödsfall på grund av extrem hetta ökar redan nu snabbt, med hela 2 300 procent under 2000-talet (WMO 2013).

Denna sommar uppmättes nya rekord kring 40 plusgrader eller högre bland annat i Denver, Montreal, Erevan, Krasnodar, i Japan, i Algeriet (+53,7 nytt Afrikarekord). När så höga temperaturer ligger på i flera veckor är risken stor att vi allt oftare får återuppleva sommaren 2003 i Frankrike (30 000 extra dödsfall) och sommaren 2010 i Ryssland (55 000 extra dödsfall).

Ahlbeck skriver att han på 1980-talet räknat ut att “de begränsade olje- och naturgasreserverna inte skulle kunna öka växthuseffekten nämnvärt”. Ett otroligt påstående. Enligt Internationella energirådet (IEA) härrör 34 respektive 20 procent av de globala koldioxidutsläppen från primärenergin (2015) från olja respektive naturgas. Deras andel har varit ännu högre förr (64 procent år 1973). Därmed har olja och naturgas definitivt haft, har och kommer att ha en central roll i klimatförändringen!

Om vi vill hålla globala uppvärmningen under 1,5 grader har vi bara en begränsad fossil budget kvar – resten av oljan, gasen och kolet bör stanna i marken. På nuvarande utsläppsnivå och utan klimatpolitik nås denna gräns redan om 11 år (IPCC 2018).

Enligt oljebolaget BP:s konservativa uppskattning (proven reserves) räcker oljan ännu i minst 50 år. När klimatpolitiken börjar bita skjuts båda dessa tidpunkter framåt, men faktum kvarstår: oljan är först och främst ett akut och stort klimatproblem.

I sitt senaste inlägg (HBL 29.9) dammar Ahlbeck av två diskrediterade klimatskeptiska teser. Urbanisering i sig själv kan inte höja medeltemperaturen med mera än någon tiondedels grad. Om effekten vore större borde den synas på globala kartor över uppvärmningen hittills som ”hotspots” över megapolis såsom London- Amsterdam- Köln-Paris. Inget sådant kan urskiljas; däremot ett cirkumpolärt bälte av höga värden över det närmast obebodda Arktis!

Att den recenta uppvärmningen fortfarande är en återhämtning från lilla istiden stämmer inte; efter 1950 är växthusgaserna den enda fysikaliskt trovärdiga förklaringen till en brant stigande värmekurva.