Platserna kommer ihåg oss
Så här kan vi inte ha det. Att vi inte hinner till stugan förrän i oktober. Tänker jag medan höstsolen glöder i norra Upplands lövträd och E4:n norrut från Arlanda rulllar under bilen. Jobb och cancer och hästar har gjort att jag är på väg ut för att höstfixa efter en sommar som den här gången inte ens hann börja innan det blev stängningsdags.
Jag vet inte hur många gånger vi bestämt oss för att sälja. För egentligen är det inte vi som äger, utan banken. Mindre lån skulle betyda lättare ryggsäck, och större rörlighet mot nya mål. Det känns helt och hållet klokt och självklart när vi säger det hemma i Finland. Vi googlar mäklare och planerar tidpunkt för försäljningen. Ser fram emot att kunna göra något med ett förväntat överskott.
Ännu i Uppsala är vi säkra. Men redan i Almunge börjar man tveka, i Gimo börjar man minnas, och på ICA i Östhammar saknar jag redan mitt svenska kundkort mer än den förväntade försäljningsvinsten. I Långalma ser man på korna och när vi kört förbi Tuskötäppan har man trillat dit igen. Varje gång. Sedan spelar det ingen roll att gräset är övervuxet, slyet har kommit upp och att grinden hänger snett med soptunnorna på fel sida.
Jag tömmer postlådan, kollar mössgift och städar undan en död. Öppnar och stänger dörrar, värmer en lasagne i mikron. Sitter på trappan i solen med Sveriges Radios P1 som sällskap. Tar ett foto på den där lilla skruttiga femtiotalsstugan, som med sin lilla strand och skuggiga tomt envist verkar vilja fortsätta vara i vår ägo.
När folk frågar varför brukar jag svara att man inte säkert vet vart livet tar en, och att om man skulle hitta sig i Sverige igen så skulle det kännas snopet att ha sålt. Det stämmer, men det är inte helt sant. För att vi inte sålt handlar för mig om att det finns saker och tider och händelser som jag bara tydligt minns och kan känna just där. Och det allra viktigaste, och som jag tror jag är så rädd att mista att jag är beredd att betala dyrt för det, är minnet av oss i åren runt trettio, med barn som kommer och ett liv som vecklar ut sig och känns som att det kommer att bli ännu större och mera levnadsvärt än förväntningarna. Nybyggartiderna.
Joan Didion, en amerikansk författare, skriver i sin mest kända bok Ett år av magiskt tänkande om hur en unik fördel med en livslång partner är att den är någon som känner en som den man är just nu, men samtidigt kan betrakta en som den man var, och bortse från fallande hår, hängande hud och skrynklande ansikte. För mig är vårt Tvärnö en sådan Didion-partner, som gör att jag får syn på all den optimism och tillförsikt om framtiden som var en så självklar och viktig del av de åren. Det är fortfarande en bra känsla att vara i, också nu när optimismen har en annan grund och karaktär.
Det här låter milt sagt nostalgiskt och sentimentalt. Det är inte bra, för det är inte bakåt jag tänker och längtar när jag sitter där på trappan, och Didion är en av de minst sentimentala författare jag läst. Hennes poäng, och min känsla, är i stället att det långvarigas privilegium är just att kunna göra oss större och djupare än vad bara tillfället och nuet förmår. Det är inte bara vi som minns platser, utan platserna kommer också ihåg oss. Och att sälja, när risken är att förlora minnet av hur vi också är, på väg rakt uppåt med det bästa av sällskap, in i en leende framtid?
Nä. Inte den här gången heller.
”Det är inte bara vi som minns platser, utan platserna kommer också ihåg oss.”