Elegisk men inte tröstlös Nordgren
Violinkonsert nr 4, Hornkonsert, Rock Score. Jari Valo, violin, Jukka Harju, valthorn. Mellersta Österbottens kammarorkester under Juha Kangas. (Alba)
En glädjande stor del av Pehr Henrik Nordgrens rikhaltiga solokonsertproduktion – ett trettiotal verk – är inspelad på skiva, men visst finns det fortfarande luckor. Därför känns det aningen förvånande att samtliga verk på den nya Albaskivan spelats in tidigare. Två av dem dessutom med samma orkester och dirigent.
Den ömsom dramatiska, ömsom vemodiga fjärde violinkonserten är liksom lejonparten av Nordgrens konserter skriven för stråkorkester, men hör till det fåtal som inte komponerats för hovdirigenten Juha Kangas och Mellersta Österbottens kammarorkester. John Storgårds och Wegelius kammarstråkar uruppförde stycket 1994 och spelade in det för Ondine i en tolkning som är fyra minuter längre och som känns mer suggestiv och emotionellt in under huden trängande. Nordgrenexperten Jari Valos version är åter mer introvert inkännande och reflekterande och egentligen belyser de på ett fruktbart sätt olika aspekter på samma verk.
Spöklika spelmansmusikallusioner
Den meditativa konserten för valthorn och stråkar skrevs 1995 för Sören Hermansson, som spelade in den för numera avsomnade Finlandia Records, medan vi här hör RSO:s eminente solohornist Jukka Harju. Harjus tolkning är kraftfullare och robustare i tonen, medan Hermansson eventuellt finner fler finesser på detaljplanet, och det är en smaksak vilkendera man föredrar.
Rock Score (1997), skriven för invigningen av Folkkulturcentret i Kaustby, är med sina spöklikt förbifladdrande allusioner på spelmansmusik en av pärlorna bland Nordgrens stråkorkesterverk. Kangas och hans sedvanligt engagerade musiker kan Nordgren som sina egna fickor och då läsningarna är rätt likartade är det närmast den mer sofistikerade ljudbilden som talar till den 16 år äldre BIS-inspelningens förmån.
Hugo Simbergs målning Finsk elegi, som även gett skivan dess namn, är en ovanligt välfunnen konvolutbild. Om Nordgrens musik borde sammanfattas i ett ord är ”elegisk” onekligen det adjektiv som ligger närmast till hands. Svårmodig och mörkstämd, om än sällan en strimma av hopp förutan.