Hur går man vidare när den andra vill skiljas? Case: brexit

Fyra år ”för Finland i världen” tänkte jag i april då det stod klart att jag blir chef för Finlandsinstitutet i London. För just det är mitt arbete – att möjliggöra finländska konstnärers internationella framgångar och stärka kulturellt samarbete. Konkret gör vi detta genom att informera, sammanföra och ställa till förfogande resurser för finländska och brittiska samt irländska konstnärer, konstinstitutioner, finansiärer, medier och den tredje sektorn.

Just nu arbetar vi på Londoninstitutet i en minst sagt intressant situation. Våra två samarbetsländer står inför vad som kan komma att bli den största förändringen i fredstid – i värsta fall en nedmontering av samarbete och gemensamma värderingar av ofattbara proportioner. Oberoende av hur det går lever vi i en brytningstid som påverkar varje britts och irländares vardag.

Mitt i detta dimper jag nu ner med grandiosa föreställningar om blomstrande samarbete, om Finland i världen – samtidigt som värdlandets ledning försöker ”göra slut” med oss. Hur då motivera sig själv att vidareutveckla ett blomstrande kulturellt samarbete och inte hemfalla till cynism över att den andra samarbetsparten officiellt inte helt och fullt vill fortsätta vår samlevnad?

Många har liknat brexit vid en skilsmässa. Den ena parten har bestämt sig för att skiljas, för att gå sin egen väg och dra upp sina egna gränser för umgänget. Samtidigt har man en hel del gemensamt. Barnen skall tas omhand, men hur går det med gemensamma bekanta och vem tillfaller den gemensamma egendomen? Man känner sig sårad över skilsmässan samtidigt som den aktiva parten kan känna eufori över den stundande friheten, innan den krassa verkligheten och de omfattande arrangemangen gör skilsmässoprocessen både konfliktfylld och enformig.

För Storbritannien är skilsmässan om möjligt ännu mer komplicerad. Landet har något av en modersroll i världen, och om mamma sviker så lider vi.

Vårt arbete på institutet blir därmed ännu viktigare. Då nya gränser dras och nya murar reser sig är kulturen en av de starkast sammanförande krafterna. Med samarbete, lyhördhet och förståelse kan vi kanske hjälpa att rasera delar av den främlingsfientlighet som växer sig starkare i Storbritannien.

På institutet har vi sett ett uppsving i det brittiska intresset för bilateralt samarbete med Finland, som ses som intressant, originellt, framgångsrikt och kreativt. Ännu starkare växer den nordiska ivern i Skottland, där majoriteten röstade ”stay”, och där man nu försöker skapa ett mycket starkare kompanjonskap med de nordiska länderna, som plötsligt kommit oändligt mycket närmare. I kultursammanhang är den europeiska gemenskapen en stöttepelare för (bildligt talat) gränsöverskridande samarbete.

Det finns alltså en beställning för vårt arbete, och några tiotals miljoner britter och irländare att nå ut till.

Det står också klart att vi på institutet oftast inte konfronteras med brexitanhängarna. Under mina första fyra veckor på institutet har jag hittills träffat bara en människa som uttryckt sin glädje över det som är på gång. Det var en argsint pensionär i kön till passkontrollen på Heathrow: han svor ”vänta bara – snart får jag stå ensam i denna kö, utan alla förbaskade européer”. Synd om Storbritannien i så fall.

”För Storbritannien är skilsmässan om möjligt ännu mer komplicerad. Landet har något av en modersroll i världen, och om mamma sviker så lider vi.”

EMILIE GARDBERG är chef för Finlands institut i London