En stjärnmålvakt ska vara kapabel att bära sitt lag då spelet haltar och anfall och försvar inte är på rätt nivå.
HBL:s sportchef Filip Saxén skriver om HIFK:s målvaktsdilemma.
3–4–3–2–2–3–2–3–3. Sifferraden är IFK:s insläppta mål (efter 60 minuters spel) i ligan i höst. I Champions Hockey League är raden 3–4–1–1–5. Det betyder nästan tre insläppta mål varje gång laget spelar.
6 matcher, 17 insläppta mål, en räddningsprocent på 86,07 och ett snitt på 2,79 insläppta mål per 60 spelade minuter. Sifferraden är Atte Engrens i ligan i höst. Engrens saldo i CHL, där han IFK förlorat samtliga tre matcher han spelat, är inte bättre. I den europeiska ligan har han en räddningsprocent på 84,21 och ett snitt på 2,96 insläppta mål per match. Statistiken är fruktansvärd. Men det är inte bara siffrorna som gör att man kan börja tala om att IFK har ett målvaktsproblem. Det är också sättet lagets förstamålvakt spelat på i höst.
Engren har varit osäker, darrig och ojämn hela säsongen. I de flesta matcher kan man enkelt peka ut något eller några mål han både kunde och borde ha hindrat. De som såg tisdagens CHL-match mot Skellefteå AIK förstår vad jag menar.
I snart ett par månaders tid (då man räknar med försäsongen) har Engren spelat rejält under den nivå han höll förra säsongen. Det är inte bara problematiskt för Engren själv – det är en groende katastrof för IFK.
Förra säsongen var rätt kaotisk på målvaktsfronten hos rödtröjorna. Inför säsongen var tanken att duon Kevin Lankinen–Niklas Bäckström skulle dela på ansvaret mellan stolparna. Rollfördelningen hos Jan Lundells adepter skulle vara rätt klar – unga Lankinen skulle med hjälp av Lundell och den rutinerade och meriterade Bäckström ta följande steg i utvecklingen och bli en av de bästa målvakterna i ligan.
Lankinens allvarliga skada under första träningspasset kom att få långtgående följder för IFK. Dåvarande sportchefen Tom Nybondas värvade Atte Engren som par åt Bäckström. Någonstans på vägen fick kommunikationen en släng av trasiga telefonen och då Lankinen kom tillbaka drygt fyra månader efter sin skada och Bäckström petades från den spelande uppställningen såg harmonin på målvaktsfronten ut att spricka.
Bäckström och Lundell tränade på tumanhand medan Lankinen och Engren tränade som en del av laget. Lankinen tog över som första målvakt, Engrens nivå sjönk då han fick se sig degraderad och Bäckström riktade skarp kritik mot hur klubbledningen skött målvaktssituationen.
Med tanke på att Engren inte spelade på sin toppnivå under våren var det rätt överraskande och också riskabelt att IFK valde att inleda säsongen med en klart försvagad målvaktsduo jämfört med förra säsongen. Engren var tänkt att vara den klara ettan medan unga Markus Ruusu ska gå i Lundells skola och bli följande unga målvakt som utvecklas till en toppkeeper.
Risktagningen ser ut att ha misslyckats. Engren har varit oerhört svag i höst och då en sjättedel av grundserien är spelad har laget ett målvaktsproblem.
IFK har i medeltal släppt in 3 mål per match i höst (2,78 mål per spelade 60 minuter då man räknar bort straffläggningarna). I klarspråk betyder det att laget måste göra fyra mål för att vinna en match. Överraskande nog har man ofta lyckats med just det men i längden leder svagt målvaktsspel till sämre resultat än vad vi sett hittills.
All skuld för de många insläppta målen ska förstås inte läggas på Engren eller Ruusu. IFK:s spel är långa stunder under all kritik. Spelarna agerar oinspirerat, det ser ut som om man åkte skridsko i sirap och enkla passningar på några meter hittar inte rätt. Speltempot är dessutom stundtals alltför lågt och markeringsmissarna många.
Men det är just i de här situationerna toppmålvakter ska stiga fram och rädda sitt lag.
Då nästan en sjättedel av grundserien är spelad har Engren (eller Ruusu) inte vunnit en enda match för sitt lag. Jag säger inte heller att målvakterna har förlorat en massa matcher åt laget. Men en stjärnmålvakt ska vara kapabel att bära sitt lag då spelet haltar och anfall och försvar inte är på rätt nivå. Då kliver målvakten fram, står för fantomräddningar, står på huvudet vid sin bur och ser till att laget kan vinna tack vare hans insatser. Sådana kvällar har IFK:s målvakter inte haft den här säsongen.
Frågan är hur länge IFK kan vänta på att Engren hittar tillbaka till sin toppnivå. Kan man fortsätta vänta då det inte finns några som helst garantier för att han kommer att göra det?
Nya sportchefen Tobias Salmelainen har inte en avundsvärd sits då han ser ut att tvingas jaga inte bara en utan två av de viktigaste lagdelarna – en förstacenter och en förstamålvakt – mitt under pågående säsong.
”Nya sportchefen Tobias Salmelainen har inte en avundsvärd sits då han ser ut att tvingas jaga två av de viktigaste lagdelarna – en förstacenter och en förstamålvakt – mitt under pågående säsong.”