Djupt berörande dokumentärteater om en människas kamp mot ödet
Tim Saarinen är en vanlig man som berättar hur ett liv kan se ut om allt går lite fel från början.
Manus på basis av Tim Saarinens text: Eveliina Lafghani och Raisa Omaheimo. Regi, dramaturgi: Eveliina Lafghani. Musik: Mikaela Mansikkala. Ljud och ljus: Pekka Saukkonen. På scenen: Tim Saarinen, Mikaela Mansikkala. Koko-teatern 9.10. Det här är inte en teaterrecension. Det går inte att skriva om en pjäs som Riisuttu elämä enligt sedvanlig modell, eftersom det inte är teater, utan ett liv vi får ta del av.
Pjäsen, som går på lilla bohemiska Koko-teatern i Hagnäs under oktobermånads tisdagar, är den första i Finland som skapats med utgångspunkt i det svåröversatta konceptet ”kulttuurikokemusasiantuntija”. Det betyder att det är en dokumentär teaterpjäs som handlar om en persons liv, berättat med hans egna ord. Kultur som rehabilitering, och verkliga livet som material för ett kulturellt verk.
Tim Saarinen är så kallad erfarenhetsexpert – expert på psykisk ohälsa, psykvård, marginalisering och en rad andra tänkbara och otänkbara motgångar och tragedier. Att använda begreppet expert är att stiga ur offerrollen och göra något gott av all olycka. Erfarenhetsexperterna, ett slags mentorer, delar med sig av sina egna historier och hjälper på så sätt andra i samma situation. De hjälper också vårdpersonal och politiker att förstå hur det känns på deras sida, de sämre lottades sida. I bästa fall leder det till mindre stigmatisering och skam för personer med psykisk ohälsa, samt till bättre och relevantare vård.
Bakom föreställningen Riisuttu elämä (ett avklätt liv) står föreningen Taiteen sulattamo, som är grundad av personer med erfarenhet av psykisk ohälsa eller marginalisering samt av konstnärer. Tillsammans skapar de både konst och bättre liv.
Tungt, men inte hopplöst
Den aktuella pjäsen berättar en knappt fyra decennier lång livshistoria. Föreställningen är mycket enkel till det yttre utförandet; rekvisitan och scenografin är minimal men praktisk (en svart kontorsstol kan användas till mycket), och även dramaturgiskt är den rätlinjig.
Berättelsen är desto mer dramatisk. Den illustrerar med brutal tydlighet hur det kan gå om allt går lite fel från början.
Tim Saarinen fick en jobbig start i livet då han föddes som prematur till en mamma som inte kunde ta hand om honom. Hon glömde bort att hämta honom på dagis och han placerades slutligen hos en fosterfamilj. Där var han älskad och allt gick bra till en början. Senare gick det mindre bra.
Hans liv har varit en lång rad motgångar, från mobbning till psykisk ohälsa på grund av trauman, som lett till uppsägningar från korta jobb, till slutna psykiatriska avdelningar, till rehabiliteringsboenden. Men det underliga är att föreställningen trots det inte är enbart en hopplös tragedi, utan präglas i stället av ett stort, intensivt hopp. Saarinen kämpar, han vill ta sig upp och framåt. Han gör hela tiden sitt bästa och han orkar tro på förändring.
Och vändpunkter kommer, ljuspunkter, hela långa ljusa tider till och med. Tiden på Helsingfors Klubitalo är avgörande och när han berättar om den skiner och dansar Tim Saarinen.
Tills hans förflutnas demoner kommer ikapp honom, och den skört uppbyggda vardagen rasar igen.
Levande, här
Det som gör den här föreställningen så kraftfull är så klart att det är Tim Saarinen som står där själv på scenen.
Vi kan se på allt det vi får höra om hans liv från det här perspektivet: att han nu står här framför oss, tveklöst vid liv, och till och med väldigt levande. Med något slags distans till sitt förflutna, med en viss acceptans kanske till och med, och med ett enormt mod att berätta om allt för oss.
Det här är en djupt berörande föreställning, så klart. Tung, så klart, men också något annat. Den skapar samhörighet och väcker medkänsla, den skapar förståelse och väcker vrede över så mycket som är så orättvist och fel. Det är vackert och samtidigt tragiskt när den unga Tim lyckas till exempel i skriftskolan och blir omtyckt och är lycklig. Bara för att snart misslyckas igen. Men lyckostunderna finns där, de finns där under och mellan all skit.
Pjäsen är också vacker för att den är så sann, så ärlig, så avklädd. Tim Saarinen klär av sig allt och blottar sina fulaste ärr, och det är en handling som kan ha kraften att förändra hans liv. Kanske. Tankarna går osökt till vad som händer efter teaterprojektet.
Den här typen av social konst är oberoende oerhört viktig. Fjärilseffekten kan vara oanad.