Metoo anno 1924
”Gärningsmannen utsatte då sitt offer för det vi i dag kallar slut-shaming: att smutskasta en kvinna genom nedsättande påståenden om hennes sexuella beteende.”
PIA INGSTRöM
IMPULS
Pjäsen Ihana neiti N. eli Vartiovuoren arvoitus (Den underbara fröken N. eller Vårdbergets gåta) har i höst premiär på Åbo stadsteater. Den bygger på historiska händelser som är både fasaväckande och tragiska men inte särskilt gåtfulla: ett sexövergrepp och dess traumatiska efterspel som slutar med ett dråp. Ett klockrent metoo-fall med katastrofala följder.
Verklighetens fröken N. på Vårdberget hette Margit Niininen. 1924 var hon en 19-årig humaniorastuderande vid Åbo Akademi som extraknäckte som kontorist i Industri-Engros-Affären vid Nylandsgatan 1. En kväll kallades hon till övertidsarbete av sin chef, som utsatte henne för ett sexuellt övergrepp. Hon sade upp sig, berättade inte om det som hänt för någon men gjorde därefter sitt bästa för att undvika gärningsmannen – säkert inte alldeles lätt i Åbos svenskspråkiga kretsar.
Vad hade hon egentligen för val, underställd tidens moraliska och juridiska villkor, annat än att försöka låtsas som ingenting och gå vidare? Några år senare förälskade sig den unge bibliotekarien Allan Törnudd och Margit i varandra. Gärningsmannen som var bekant med Allan utsatte då sitt offer för det vi i dag kallar slut-shaming: att smutskasta en kvinna genom nedsättande påståenden om hennes sexuella beteende. Han omtalade Margit inför Allan på ett sätt som denne uppfattade som grovt motbjudande och kränkande, och började eventuellt också sprida rykten om henne på stan.
Flera decennier efter de katastrofala händelserna försökte Margit i sin dagbok vid olika tillfällen förstå vad som egentligen hände den hemska hösten 1926:
”Jag var uppladdad, ångestfull, jagad, explosionsfärdig, Allan var monomant enspårig, hård, krävande, kunde tala bara om en och samma sak. Det var ett patologiskt spänningstillstånd, som jag, om jag varit äldre och klokare, borde ha kunnat lösa,” skrev hon, och senare:
”Vi hade under den svåra vintern 1926 uppnått ett tillstånd av ångest och besatthet som fullkomligt isolerade oss från verkligheten.”
Resultatet blev att Allan gav Margit ett vapen och hon sköt ihjäl sin plågoande på Vårdberget den 13 januari 1927.
I rådsturätten fick de livstidsdomar för mord (Margit) och anstiftan (Allan), men domarna skulle underställas hovrätten för prövning. Där blev det i februari 1928 tukthusdomar om tio år för Margit (för viljadråp) och fyra år för Allan (medhjälp). I Högsta domstolen i april 1928 sänktes tukthusdomens längd för Margits del till fem år. Margit benådades av president Relander i december 1929 och Allan i mars 1930. Sexövergreppet som motiv spelade kanske ändå in i bedömningen av deras skuld till slut?
Allan och Margit gifte sig 1930. Han var 40, hon 25. Samma år utgav hon sin första bok som är en sällsynthet i finlandssvensk litteratur: en självupplevd skildring av livet i ett kvinnofängelse, Bakom gallret.
Paret fick två söner, Klaus och Patrik. Margit Törnudd gjorde en lång och hedervärd arbetskarriär som barnavårdsinspektör vid Helsingfors barnskyddsverk. 1957 doktorerade hon vid sidan av arbetet (!) med avhandlingen Värnlösa barn i samhällets vård.
Det här kan man läsa om i boken som Margits och Allans son, diplomaten och statsvetaren Klaus Törnudd gav ut 2008, Berättelsen om Allan och Margit. Upplagan var 50 exemplar och fanns inte till salu. Den kan lånas på till exempel Universitetsbiblioteket.
”Om mina föräldrar ännu hade levat, så vet jag att de helst skulle ha undvikit all vidare publicitet kring frågan. Den fick de mer än nog av på 1920-talet och delvis också under senare år. Jag skrev boken då jag gärna ville få till stånd en sammanhängande skildring av mina föräldrars livsvandring, och jag insåg att jag var den enda som kunde göra den”, svarar Klaus Törnudd när jag med anledning av pjäsen i Åbo kontaktar honom och frågar hur han ställer sig till att jag skriver om hans föräldrars brott och det som ledde fram till det.
Pjäsen har premiär den 16 november, och han har biljett till föreställningen, säger han.
”Det finns en hel rad fiktiva framställningar som hämtat inspiration av mina föräldrar, och jag tyckte att jag vill se om den här pjäsen innehåller direkta hänvisningar till dem eller om den är helt fria fantasier.” Han berättar också att Tuomas Rimpiläinen nyligen i sin bok Messukylän veriteko ja muita rikostarinoita Suomesta (2015) gett en brottsteknisk version av historien: ”Som kriminalreporter var han fascinerad av att det var första gången som finsk polis lyckades identifiera ett mordvapen genom att undersöka hylsorna på brottsplatsen.”
I pjäsen på Åbo stadsteater spelar Tobias Zilliacus den förälskade bibliotekariens roll.