Vaghet leder ingen vart
Antingen omfattar man EU:s värderingar eller så gör man det inte. Så svartvitt såg förre utrikes- och statsministern Alexander Stubb på saken i intervjun med MTV:s Peter Nyman i tisdags.
Om ett par veckor ska EU-parlamentets borgerliga grupp EPP välja sin spetskandidat för att efterträda Jean-Claude Juncker som EU-kommissionens ordförande. Stubb förefaller ta det med ro att Tysklands Manfred Weber har förbundskansler Angela Merkels stöd för ordförandeposten och därmed är en stark kandidat för nomineringen.
Profilerna är olika. Weber kommer från det bayerska kristdemokratiska CSU som tillsammans med det större partiet CDU gått till val och som också länge stödde Merkel. CSU är mer konservativt än CDU och Weber är mer konservativ än Merkel.
Men att tänka sig att Merkel skulle stödja någon annan än Weber är givetvis otänkbart.
Stubb profilerade sig själv som ”center-vänster” inom sin egen partigrupp och räknar sig öppet till den liberala falangen.
Ser man till meriterna drar Stubb det längre strået. Före sin nuvarande post på Europeiska Centralbanken har han varit utrikes-, utrikeshandels-, stats- och finansminister. EU kunde Stubb på sina fem fingrar redan innan han plockades till Finland av dåvarande statsministern Jyrki Katainen för att efterträda Ilkka Kanerva som utrikesminister. Weber har ingen ministererfarenhet.
Men valet till ordförandeposten handlar om politik. Tyskland är ett av de bärande länderna inom EU och det talar för att Weber drar det längre strået när det gäller EPP:s val av ”spetskandidat”. Någon promenad till ordförandeposten blir det inte, mycket beror på hur parlamentets maktfördelning mellan de olika grupperna – borgerligt och vänster – ser ut efter det kommande EU-valet.
Men tillbaka till värderingarna och Stubbintervjun. USA är inte på väg ut ur kretsen av demokratiska länder, men har ändå ändrat riktning på ett sätt som lämnar efter sig ett maktvakuum, enligt Stubb. Och det vakuum som någon lämnar efter sig fylls alltid av någon annan och den som Stubb vill se göra det är EU.
Och betonar än en gång värderingarna.
Som man just nu nästan ogenerat tummar på lite på olika håll inom EU – i Ungern, till exempel. Men också på andra håll, inklusive i Norden.
Vem som än efterträder Juncker på posten som kommissionsordförande om ett drygt år kommer sannolikt att streta i en seg uppförsbacke – tillsammans med andra.
För det är inte bara EU som befinner sig i kris. Europarådet, som bildades 1949 (och inte ska förväxlas med EU-organet Europeiska rådet) befinner sig i ett läge där man på Hamlets vis ställer sig frågan ”att vara eller inte vara”.
Europarådet har åderlåtits på sin finansiering på ett sätt som kan leda till att hela rådet monteras ner. Ryssland har inte betalt sin medlemsavgift sedan landet drabbades av sanktioner efter den olagliga annekteringen av Krim 2014 och Turkiet har meddelat att man inte kommer att bidra från början av nästa år.
Därmed hotas en av de viktigaste organisationerna för fred och utveckling av rättssamhället i Europas länder att gå i graven.
I ett försök att förhindra att så skulle ske försökte parlamentariker från de 47 medlemsländerna i veckan nå en enighet om stadgeändringar. Ändringarna hade gjort det möjligt för också ryska parlamentariker att delta i den parlamentariska församlingens (PACE) arbete (i ministerkommittén kan Ryssland delta). Det handlade egentligen om en uppluckring som många medlemmar, bland dem Sverige och Storbritannien, motsatte sig. Finland var först på en annan linje och stödde ändringsförslaget. Motiveringen var att det är bättre att upprätthålla en dialog än att isolera ett land.
Oenigheten var ändå så stor att det hela uppsköts på framtiden.
Europarådet har haft och har fortfarande en stor betydelse för demokratiutvecklingen i Europa, bland annat utbildas unga från olika länder varje år. Europarådet är också en garant för det fria ordet och samarbetar med FN och EU. Jämlikhet och rättsstaten är grundläggande värden. Dess ställning är speciell också därför att alla europeiska länder utom Vitryssland och Kosovo är medlemmar. Dessutom har USA, Kanada, Japan, Mexiko, Israel och Vatikanstaten observatörsstatus i rådet.
Finland som i november blir ordförande för Europarådets högsta beslutande organ, ministerkommittén, har sannolikt en ännu brantare uppförsbacke framför sig under sitt halvt år långa ordförandeskap än vad Junckers efterträdare kommer att ha inom EU.
Värderingar har att göra med trovärdighet. Precis som FN och andra organisationer tampas Europarådet och EU med ett missnöje som blommar upp i form av ytterlighetsrörelser. Stubbs medicin är att det gäller att vara lyhörd för missnöjet och grunderna för det. För att lösningarna ska vara bestående borde de ändå vara multilaterala, inte bilaterala.
Här läggs fingret på en öm punkt för det verkar inte som om viljan att tillsammans och på bred front tackla utmaningarna, det må sedan gälla den fria rörligheten, klimatfrågor, säkerhet eller någon annan grundläggande fråga för fred och utveckling.
Hur man ska hålla kvar trovärdigheten när det gäller vad man står för och ändå vara lyhörd för missnöjet och krafter som försöker splittra i stället för att ena är frågan. Själva värderingarna är konkret formulerade. Det är den politiska förankringen man måste komma åt i FN, EU och Europarådet.
Just nu verkar den vägen både lång och knagglig. Men alternativen är betydligt sämre.
”Det är inte bara EU som befinner sig i kris. Europarådet, som bildades 1949 (och inte ska förväxlas med EU-organet Europeiska rådet) befinner sig i ett läge där man på Hamlets vis ställer sig frågan ’att vara eller inte vara’.”
YRSA GRÜNE-LUOMA frilansjournalist med utrikes- och säkerhetspolitik som specialområde