Det finns inga genvägar till månen
First Man om Neil Armstrongs liv åren före månlandningen är en extremt duktig film som imponerar i sitt utförande med gastkramande intensiva och vackra rymdscener. Samtidigt är den alldeles för kontrollerad för att verkligen bränna till.
DRAMA
First Man
Regi: Damien Chazelle. Manus: Josh Singer, baserat på First Man: The Life of Neil. A. Armstrong av James R. Hansen. Foto: Linus Sandgren. I rollerna: Ryan Gosling, Claire Foy, Jason Clarke, Kyle Chandler. Corey Stoll.
Ett litet steg för människan men ett jättekliv för mänskligheten. Så formulerade sig Neil Armstrong när han som första människa tog ett steg på månen. Det var 1969 och USA hade äntligen sprungit om Sovjet i rymdkapplöpningen. Runt 600 miljoner människor såg landningen, men på hemmaplan var det många som ifrågasatte kostnaderna.
Amerikanska rymdfilmer brukar göra sitt yttersta för att fokusera på det där jätteklivet. Vare sig månen är i fokus eller inte är det oftast pampigt, storslaget och actionfyllt. Helst ska någon sväva fritt i yttre rymden för att sedan ta sig hem mot alla odds. I Damien Chazelles Armstrong-biografi First Man är det i stället de små stegen som står i fokus. Det är ett smart drag.
Månlandningen är väldokumenterad, men Chazelles ambition är att vända bort blicken från det redan ikoniska och ge oss en mer intim och lågmäld berättelse. Filmen rör sig från 1961 fram till månlandningen 1969. Det är ett tidsspann som inkluderar personliga tragedier, hårt arbete och stora uppoffringar för såväl Armstrong som de övriga astronauterna som 1962 valdes ut för att hjälpa Nasa att nå månen. Vi får följa utvecklingen, genom projekt Gemini (försöket att få två farkoster att docka i rymden) via den förödande Apollo 1-branden som tog tre astronauters liv, fram till Apollo 11.
Tragedi som öppnar för människan
Ryan Gosling porträtterar den återhållsamma och ödmjuka Armstrong, en man ointresserad av att spela hjälte. Hemma finns hustrun Janet (Claire Foy i en otacksam roll) och sönerna Eric och Mark. Där finns också sorgen efter dottern Karen som dog av en hjärntumör bara två år gammal. Det är en tragedi Armstrong
Om det är något First Man vill påminna oss om så är det att månlandningen möjliggjordes av helt vanliga människor som jobbade hårt och offrade mycket.
inte pratar om, inte ens med sin fru, men som hela First Man cirklar runt. Det är genom den händelsen Chazelle försöker hitta en öppning in i människan Armstrong.
Tunga uppoffringar
Chazelle är inte intresserad av mytologisering, och det är filmens största behållning. Om det är något First Man vill påminna oss om så är det att månlandningen möjliggjordes av helt vanliga människor som jobbade hårt och offrade mycket. Här förskönas inget. Det är tungt, det är farligt och det tar tid. Det finns inga genvägar. Det är misslyckanden och nya försök. Som Armstrong uttrycker det: vi måste misslyckas här nere så att vi inte misslyckas där uppe.
När First Man befinner sig i rymden är den gastkramande intensiv och vacker. Månlandningen är filmad med otrolig fingertoppskänsla och scenerna inne i de olika rymdfarkosterna är obehagligt trovärdiga. Aldrig har en film om rymden varit så klaustrofobisk. Det är skakigt, trångt, svårfokuserat. Alla ljud låter som att något håller på att slitas isär.
First Man är lite som Armstrong själv: hårt arbetande, noggrann och
stoisk med otrolig målmedvetenhet och ambition. En duktig film som imponerar i sitt utförande och förtjänar beröm för det. Men precis som sin huvudkaraktär saknar filmen emotionell tyngd. Den är alldeles för kontrollerad för att verkligen bränna till – en film för hjärnan mer än för hjärtat. Det gör att åtminstone jag endast delvis förlorar mig i berättelsen, medan resten fortsätter fundera på vilken relevans en film om månlandningen egentligen har i dag.