Så kan förtroendet för regeringen mätas
Meddelande, upplysning, interpellation, misstroendevotum mot enskilda ministrar ... Här är en checklista över hur regeringen kan mätas, vem som kan göra det, och hur det gått till.
Redogörelse – ingen förtroendeomröstning
Statsrådets redogörelse leder inte till någon förtroendeomröstning. Redogörelser är närmast verksamhetsplaner, och sådana har gjorts om budgetramen, säkerhetspolitiken, framtidspolitiken, klimatpolitiken och liknande frågor.
Redogörelsen ges till riksdagen och behandlas av utskott. Ett utskott ger sitt betänkande, som innehåller en kommentar eller ett utlåtande, som riksdagen röstar om. Men det fäller inte regeringen.
Meddelande – ofta förtroendeomröstning
Statsrådets meddelande ges av hela regeringen till riksdagen, och kan följas av en förtroendeomröstning.
Det har hänt tre gånger tidigare under den här regeringens tid, och två av dem har det handlat om centrala frågor för regeringens existens: när Sipiläs regeringsprogram skulle godkännas i juni 2015, och när regeringsbasen ändrades sommaren 2017, då Blå framtid ersatte Sannfinländarna.
En gång har det handlat om en liknande stridsfråga som nu, då regeringen vill mäta förtroendet för sin arbetsmarknadspolitik.
Det var hösten 2015, då regeringen bredde sina så kallade tvångslagar, samtidigt som man försökte nå ett avtal på arbetsmarknaden om lägre arbetskostnader. Senare uppstod konkurrenskraftsavtalet, och några ”tvångslagar” gavs aldrig.
Den här veckan mäter regeringen sitt förtroende efter ett meddelande om sin sysselsättningspoli- tik. Bakgrunden är ändå striderna om ett enskilt planerat lagförslag, att sänka tröskeln för uppsägningar i små företag.
Meddelanden kan också behandlas i utskott, men de senaste gångerna har de inte gjort det.
Statsministerns upplysning – ingen omröstning
Med en statsministerns upplysning presenterar statsministern något aktuellt politikområde, och riksdagen debatterar det, men röstar inte om förtroende.
Det skedde till exempel i juni då statsminister Juha Sipilä (C) ändrade sig om i vilken form han skulle presentera fördröjningarna i vårdreformen för riksdagen. Först hade han övervägt ett meddelande, som kunde ha lett till förtroendeomröstning. Senare sa han att det blir bara en upplysning och debatt.
Statsministern har också gett upplysningar om bland annat aktuella EU-frågor.
Interpellation – oppositionens vanligaste redskap
En interpellation kommer från riksdagen, inte från regeringen. Det krävs 20 ledamöter för att lämna in en interpellation. I praktiken är det oppositionens sätt att få en kritisk debatt på agendan och avsluta den med förtroendeomröstning om regeringen.
Den här regeringen har hittills svarat på fjorton interpellationer, och fått förnyat förtroende. De har handlat om sysselsättningspolitik, skolnedskärningar, vårdreformen och samhällsklyftor, bland annat.
En gång har interpellationen gällt förtroendet för en enskild minister – det var då dåvarande finansminister Alexander Stubb (Saml) hade sagt fel i riksdagen, och påstått att 90 procent av utlåtandena om förvaltningsregistret var positiva. Stubb bad om ursäkt och regeringen fick fortsatt förtroende.
Misstroendevotum som enskild kläm
Exemplet med Alexander Stubb är ovanligt, eftersom en omröstning om en enskild minister genomfördes som interpellation. De två andra gånger som enskilda ministrar varit i skottgluggen den här valperioden har det gått till så, att det lämnats in enskilda beslutsförslag eller klämmar i samband med någon riksdagsbehandling.
Det kan egentligen ske närsomhelst. I ett beslutsförslag kan riksdagsledamöter föreslå misstroende för en minister eller för regeringen.
Det skedde 2017 då riksdagen behandlade Finavia, och det lämnats in ett förslag om misstroende för kommunikationsminister Anne Berner (C). Hon fick fortsatt förtroende med rösterna 110–42.
I september i år gällde förtroendeomröstningen utrikesminister Timo Soinis (Blå) handlande. Då hade förslaget om misstroende för Soini lämnats in under en punkt som handlade om budgeten för nästa år. Soini fick förtroende med rösterna 100–60.