Inte ens brännmaneten stoppade järndrottningen
En perfekt dag. Vågorna påminde närmast om krusningar i Stilla havets yta. De ökända vindbyarna syntes inte till. Den obarmhärtiga solen var täckt av ett tunt molntäcke. Till och med den ettriga vulkanen Kilauea slumrade.
Daniela Ryfs dag kunde förstås ha fått en bättre inledning. Närkontakt med en brännmanet i båda armhålorna samtidigt är ingenting att rekommendera.
Åtminstone inte om det är två minuter til start i ett triathlon som består av 3,8 km simning, 180 km cykling och 42 kilometer löpning – i glödande hetta. Det var förstås inte ett alternativ att inte ställa upp – inte för den trefaldiga Ironmanvärldsmästaren.
Då Storbritanniens Lucy Charles i ensamt majestät susade över lavafälten på väg mot Hawi efter att ha krossat det 27 år gamla banrekordet i simningen (48.14) var det knappast någon som trodde att Ryf skulle stå för en av tidernas mest imponerande segrar. Men efter vändpunkten på väg tillbaka mot Kailua-Kona lade schweiziskan i en större växel och utplånade Charles ledning i ett nafs.
Under de sista 70 kilometerna var Ryf inte bara snabbast av kvinnorna. Hon var tredje snabbast av alla med mellantiden 1.37.11. Lite över 46 km/h i snitt. Strålande uppvärmning för att springa ett maraton på 2.57.05. Sluttiden 8.26.18 är inte bara banrekord i Ironman Hawaii – tjugo minuter snabbare än hennes rekord från 2016 – utan också en av de snabbaste tiderna någonsin av en kvinna i ett fullångt triathlon. Bara Chrissie Wellington har varit snabbare, i Roth. En helt utomjordlig prestation.
Men det var inte bara Ryf. Charles var tvåa med 8.36.34 och tyskan Anne Haug trea med 8.41.58. USA:s Sarah True var fyra med 8.43.43 och underskred alltså också Ryfs gamla rekord. Inte dåligt för en dam, som gjorde sitt första fulldistanslopp i Frankfurt tidigare i somras.
Kaisa Sali hade en inte helt lyckad dag, men förbättrade sitt Hawaiirekord med tio minuter till 8.54.20. Det räckte till sjunde plats – och den elfte snabbaste tiden någonsin av en kvinna på Hawaii.
En helt vansinnig dag. Männens lopp var också en rekordslakt från början till slut.
Australiens Cameron Wurf krossade banrekordet i cyklingen (4.09.06) – och till slut löpte Tysklands Patrick Lange längs med Ali’i Drive till seger för andra året i rad med det den suveräna maratontiden 2.41.31 och den makalösa sluttiden 7.52.39. Langes manager Jan Sibbersen slog det tjugo år gamla banrekordet i simning (46.30) i amatörklassen M40–44. I mål infriade Lange sitt löfte om att fria ifall han slår banrekordet – det förblir osagt om han själv trodde på sina chanser.
En rekordputsning med cirka nio minuter. Lange satte rekordtiden 8.01.40 och förpassade då Craig Alexanders rekord 8.03.56 från 2011 till historien. Alexander slog i sin tur Luc Van Lierdes rekord 8.04.08 från 1996. Pauli Kiurus rival Mark Allen är fortfarande sjätte snabbast genom tiderna (bansträckningen har lite justerats genom åren) och hans 2.40.04 från 1989 är fortfarande det snabbaste maratonloppet. Rekordutvecklingen kanske ger ett litet perspektiv på hur enastående Langes prestation var.
Eller? Belgiens Bart Aernauts underskred också drömgränsen med 7.56.41. Storbritanniens David McNamee skulle också ha slagit det gamla världsrekordet med sin tid 8.01.09. Fyran Timothy O’Donnell (8.03.17) från USA underskred också Van Lierdes rekord, som en gång ansågs vara oslagbart.
Ryf är sannolikt den bästa kvinnliga triathleten någonsin och också Lange är för tillfället i en klass för sig. Förhållandena var dock strålande och deras rekordnoteringar kommer att stå sig i åratal. Kanske årtionden.
Inte att undra på att Sali var missnöjd trots att hon förbättrade sin tid jämfört med förra året. Jag har känt henne tillräckligt länge för att vara övertygad om att hon åtminstone inte förberett sig dåligt.
Tvärtom. Bland annat cyklade Sali igenom hela cykelbanan, hela 180 km, två gånger, på cirka fem timmar vardera gången, inom de tre veckorna före tävlingen. Trots att hon försäkrade att hon lärt sig av tidigare misstag och vilat mer än förut under upptakten till Ironman Hawaii.
Svårt att säga om det hade räckt till topp tre även om Sali hade haft sin bästa dag någonsin. Sali är fortfarande en av världens bästa triathleter – i år har hon bland annat segrat i Ironman Zürich och tagit tredje plats i prestigefyllda Challenge Roth. Jag hoppas hon ger Hawaii ytterligare en fjärde chans, men prispallen är fruktansvärt långt borta. Ryf är bara 31 och kan dominera Ironman i ett årtionde framöver. Om inte Lucy Charles, 25, inom kort detroniserar henne. Sali är 37 och har flera år kvar i världseliten om hon vill fortsätta sin satsning, men frågan är hur mycket oanvänd potential hon har kvar.
Åldern behöver inte vara ett hinder. Japanen Hiromu Inada, 85 år och 11 månader, blev den äldsta deltagaren som någonsin slutfört en Ironman. Sluttiden var 16.53.50 – sex minuter innanför tidsgränsen. Det rekordet kan visa sig vara det mest svårslagna.
Brukar ofta bli mest fokus på proffskategorin, men några av de övriga finländarna förtjänar också att bli omnämnda. Juha-Matti Halonen blev först den nionde finländaren (Sali var någon minut tidigare den åttonde) att underskrida nio timmar på Hawaii med tiden 8.52.40. Sjätte plats i M25–29, vilket kanske säger en del om konkurrensnivån. Segraren Rasmus Svenningson, Sverige, hade hypotetiskt tagit 30:e plats i prokategorin med 8.34.01. Kaisa Jakobsen, numera bosatt i Danmark, vann kategorin F55–59 med tiden 10.47.57. Jakobsen har en bakgrund som friidrottare och har bland annat vunnit FMsilver i femkamp. Sina största segrar har hon dock tagit då hon överlevt cancer två gånger.
”Japanen Hiromu Inada, 85 år och 11 månader, blev den äldsta deltagaren som någonsin slutfört en Ironman.”
MARCUS LINDQVIST
sportjournalist