Romanen är viktig
Författare behöver tid att tillägna sig och behandla sitt material, men livet är stressigt idag och kräver snabba reaktioner. Följden? Ja, att romanförfattare ofta fjäskar!
En ny Booker-höst och pristagare. Det är 50 år sedan bokpriset först infördes i England. Men det har förlorat status. Med undantag för kanadensiska Esi Edugyans bok var årets romaner enligt Sunday Times kritiker ”deprimerande, tråkiga och tungrodda”, vilket jag håller med om. Att Michael Ondaatjes Warlight föll bort var ju till exempel märkvärdigt. Man kan skylla på juryns smak; en ny jury varje år plöjer igenom flera hundra böcker. Man kan också skylla på beslutet 2014 som breddade priset så att det inkluderar också författare från USA.
Det sägs att engelska så kallade ”läsarvänliga böcker” (lättläst trams?) nu hamnar i skymundan och utmanövreras av de utländska medtävlarna som har högre standard och litterär kvalitet.
Min lokala bokhandlare tror i alla fall att folk inte läser som förr. De pillar med sina appar i stället! Jag erinrar mig alla de Bookervinnare jag med beundran och intresse tagit del av under åren – och ofta också skrivit om. Namn som Hilary Mantel (den sista storfavoriten 2012 med ”Bring Up the Bodies”) Julian Barnes, Ian McEwan, J.M.Coetzee. Ibland handlade det inte bara om att presentera böcker utan också berätta om författare som hade hoppats vinna, men inte gjorde det och uttryckte sin besvikelse i offentligheten. Anthony Burgess var kortlistad 1980, men förklarade att Bookerpriset var ”ett litet obetydligt pris för små obetydliga författare”. Han visste redan då att priset hade tilldelats William Golding!
Har Bookerpriset någon funktion i dag? Bokmässorna har blivit alltmer utbredda också runtom i England. Gå och lyssna på en författare så får du boken billigt, heter det. Javisst, men det riktar sig till en viss sektor av blivande läsare, inte till dem vars fönster jag brukade kika in i då jag först kom till London och vars trista rum knappt hade möbler eller bokhyllor.
Men romanen är viktig i dag, argumenterar den turkisk-engelska författaren Elif Shafak i Why the Novel Matters in the Age of Anger (Goldsmith Prize Lecture, 26.9.). Själv har hon skrivit 15 böcker som översatts till mer än 40 språk. När hon växte upp på det politiskt explosiva sena 70-talet i Ankara kände hon sig ofta som en ”insider outsider” i sitt hemland inklämd mellan kulturer.
”Böcker blev mina vänner (...) Romanen är viktig för att den associerar till människor vi aldrig träffat, platser vi inte besökt, tider vi inte upplevt. Vi kan googla oss till massor med information men hur är det med empati, känslomässig intelligens? Vi får lov att ta ställning till lögner och sanningar på nätet och blir vi alltför överväldigade – vilket ofta sker nu – leder det lätt till känsloförlamning”, säger Shafak.
Författare behöver tid att tillägna sig och behandla sitt material, men livet är stressigt idag och kräver snabba reaktioner. Följden? Ja, att romanförfattare ofta fjäskar!
Shafak hänvisar till hur det kändes efter Sovjetunionens fall. Vi skulle bli en enda global by. Och visst skedde det, men också motsatsen. Hon har så rätt i att vi lever i en ny pessimistisk tid, vad som också kallats ”vredens tid”. Världen förändras och det måste romanen också göra. ”Vi skall inte skriva politiska traktat men en romanförfattare måste försvara våra värden: den kulturella mångfalden, minoriteters rättigheter, yttrandefriheten”.
Shafak skriver mot bakgrunden av vad som hänt med journalister och författare i Turkiet, men hennes åsikt är allmän. Romanen i dag har en viktig funktion och det gäller ju Booker också. Men bokvärlden i London är orolig också av andra skäl. Man-Bookerprisets organisatörer och finansmän finansierar priset till 2020. Upphör det sedan? Jag vågar vara hoppfull – allt kan ju inte kollapsa på de brittiska öarna.
Man Booker-prisvinnaren offentliggörs i kväll. Kandidaterna är Anna Burns (Storbritannien): Milkman, Esi Edugyan (Kanada): Washington Black, Daisy Johnson (Storbritannien): Everything Under, Rachel Kushner (USA): The Mars Room, Richard Powers (USA):The Overstory (William Heinemann), Robin Robertson (Storbritannien): The Long Take