Att lämna en församling
Det går knappt en timme utan att jag tänker på församlingen. Antingen den jag lämnar eller den jag är på väg till. Lämnar och lämnar, förresten – jag kommer att vara medlem i en församling och kyrkoherde i en annan. Jag håller alltså på att byta jobb. Det går inte en timme utan att jag tänker på något jag inte får glömma att göra innan jag far från Jakobstads svenska. Eller något jag måste minnas att göra när jag börjar på i Nykarleby församling. Jag drömmer mardrömmar om kyrkorådsmöten.
Det är svårt för mig att bryta upp. Jag knyter an till de gemenskaper jag är en del av och tjänar i. Jag har funderat på om det är bra eller inte. Det är kanske ganska naturligt att knyta an, när man får dela så många stora stunder. När man fått dela hopp och tro, i nöd och lust, är det kanske en naturlig reaktion att det sliter i en när man blir tvungen att gå. Så jag lyssnar på romantiska ballader och bedövar smärtan med choklad.
Jag vet att det är självförvållat. Man kunde förhålla sig mer osentimentalt, mer pragmatiskt till sitt arbete. Men jag kan inte. Jag kan inte låta bli att öppna mitt hjärta. Jag vill inte leva på något annat sätt. Men priset jag betalar för det är att jag blir förkrossad då och då, när jag måste gå.
Kyrkoherdevalet har varit en process som tagit ungefär ett halvt år, så jag har verkligen haft tid på mig att ställa om mentalt. Jag har läst en miljon böcker och länkat tusen kilometer. Men ändå.
Det blir nog lättare när jag får börja på med det nya. När jag får ställa in min kaffemugg i torkskåpet bland de andras. När jag hittar ett nytt böneställe och får in allas telefonnummer i telefonboken.
Jag har funderat på andra som lämnar församlingsgemenskapen. Församlingsmedlemmar som klickar ut sig, skriver ut sig. Jag undrar hur deras process ser ut. Kände de sig någonsin som del av en gemenskap? Eller var det som ett äktenskap på pappret? Eller kanske de likafullt känner sig som en del av gemenskapen, även om de formellt inte är det? Bland dem finns det säkert också de som länkar tusen kilometer för att få tankerum.
Nu har ju jag inte skrivit ut mig ur kyrkan. Far from it. Jag kan inte tänka mig in i hur det skulle kännas, eller vad som skulle kunna få mig att fatta det beslutet. För det skulle ju inte vara kyrkan jag lämnar, utan människorna i den. Bland fyra miljoner andra är det också mig människor lämnar, när de skriver ut sig. Det är också barnen i dagklubben och farbröderna i manskören. För kyrkan är inte en organisation, inte en byråkratisk struktur, utan en gemenskap. Människor med bultande hjärtan.