Gemensam säkerhets- och försvarspolitik?

Det finns inga strävanden vare sig i Natoländerna eller i EU-länderna att utveckla unionen till en sådan militärmakt som kunde ersätta Nato.

Ordförandelandet i EU kallar två gånger årligen representanterna för de nationella parlamentens utrikes- och försvarsutskott samt från EU-parlamentet till ett stort möte. Det är ett forum för stora ord, men utan beslutsfattande. Vi i Finland har varit särskilt måna om att inte på något sätt institutionalisera de nationella parlamentens kollektiva roll i EU-beslutsfattandet, samtidigt som vi gärna skulle se att alla parlament hade minst lika goda möjligheter som den finska riksdagen att övervaka och påverka sina regeringars agerande i ministerrådet och på EU:s toppmöten.

Mötena är nyttiga fora för diskussioner i en tid då det säkerhetsoch försvarspolitiska samarbetet i unionen har tagit större steg under de senaste två åren än under de två senaste decennierna före det.

Det finns många skäl för att så har skett: användningen av militär styrka också i Europa och i vår närhet som har lett till ökande internationella spänningar; utvecklingen i USA och Ryssland samt de ständigt ökande kostnaderna för militärt materiel.

Det finns inga strävanden vare sig i Natoländerna i eller utanför EU och inte heller i EU-länderna i eller utanför Nato till att utveckla unionen till en sådan militärmakt som kunde ersätta Nato. Men samtidigt har också de mest Natotrogna EU-länderna förstått att unionen behöver ha strategiskt oberoende och handlingsmöjligheter för krishantering i sådana situationer där Natos resurser av någon anledning – tänk USA, Turkiet – inte står till förfogande.

Denna utveckling och de steg som har tagits, inklusive det permanenta strukturella försvarssamarbetet Pesco där nästan samtliga EU-länder är med, välkomnas av Finland. Den varken ersätter vårt eget nationella försvar eller ger oss säkerhetsgarantier, men bidrar på många sätt till vår säkerhet och försvarsförmåga, för att inte överse de potentiellt enorma sparmöjligheterna en fungerande inre marknad också för försvarsmateriel skulle ge.

Samtidigt som det pågår mycket positivt arbete för att förstärka EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik har Frankrike lagt fram sitt European Intervention Initiative och skickat en inbjudan att delta i det till ett tiotal europeiska länder med avancerade interventionskapaciteter (såsom till exempel Estland!) och först senare också till Finland.

Sedermera har Frankrike utvecklat sitt förslag så att det inte längre koncentrerar sig på insatsstyrkor, som såg ut att vara närmast en vädjan att få andra med i en främlingslegion för att ta hand om franska intressen i Sahel. I sin nuvarande form gäller det också mycket annat strategiskt samarbete för att utveckla europeisk militär kapacitet och reaktionsförmåga.

Finland har, med all rätt, sagt sig vara intresserat av att delta i detta samarbete. Men det återstår en stor och viktig fråga: borde ett sådant samarbete inte ske inom EU:s institutionella ramar som Pesco möjliggör även om alla inte är med? Här kan man misstänka att det främsta motivet för Frankrikes förslag är La France First, det vill säga en önskan att se till att de europeiska försvarsinsatserna endast kan användas under franskt ledarskap och för sådana ändamål som står i franskt intresse.

Det bara visar hur långt vi ännu är från en genuint gemensam säkerhets- och försvarspolitik i EU.