Niande ger stora möjligheter till oartighet

Artiklarna i HBL 4.10 om duande och niande väckte många minnen, eftersom jag hör till en generation som har upplevt ”ni” bli ”du” och sedan igen ”ni”.

När jag var riktigt liten sade man ”gamla människor ska nias”, det kändes dock mera som en efterdyning av något som varit. Från och med att grundskolan kom i mitten av 1970-talet duade elever alltid sina lärare. När jag växte upp var det över huvud taget ganska sällan jag hörde någon nias, och jag tror inte jag gjorde det själv.

På universitetet kändes det komiskt när lärarna plötsligt niade en, trots att man var 19 och de kunde vara 60. Man niade tillbaka för att det kändes logiskt.

Normen var emellertid inte tydlig. Jag minns en grupp där det fanns två Rantanen, en kvinna och en man. Läraren var en välvillig men stel man som bara använde efternamn. När han bad att ”Rantanen” skulle läsa en översättningsmening ropade den ena av dem ”vilkendera”, och då mumlade läraren ”den andra”. Om han sa Rantanen och båda sa ”vilkendera” försökte han peka, i riktning mot den det gällde men utan att det heller skulle se ut som ett pekande finger.

På 90-talet började ungdomar sedan plötsligt nia mig, vilket på nytt förvånade mig. Eftersom jag ännu var långt från medelåldern betraktade jag det mera som ett uttryck för den då allmänt eftersträvade ”europeiska identiteten”.

Jag har småningom lärt mig att man med ”Ni” om man vill kan vara ännu mer oartig än med ”Du”. Det är kanske för att pronomenet i svenskan kan vara både singularis och pluralis. Att säga ”Ni har inte rätt att värma er här” är att göra den som ska köras bort till en del av en massa, utan att ens tillerkänna hen någon individualitet. Å andra sidan går det att upphöja en person till många. ”Som professor känner Ni till” signalerar det fantastiska att flera människors kunskap ryms i en enda.

Niandet kan låta vackert; det vore enkelt om det bara var en fråga om stil och identitet. Men det speglar fortfarande också en benhård hierarki. I Finland blir folkvalda alltid niade. Jag kommer inte ihåg att jag skulle ha hört någon journalist försöka dua en minister, ens i fall där ministern är verkligt ung. Jag har alltid undrat vad som skulle hända om någon försöker. Jag vet inte heller vilket pronomen det hör till koden att den folkvalda ska använda, eftersom intervjuare och debattledare sällan själva blir direkt tilltalade, men jag antar att det allmänt anses att hen gör som hen behagar.

Upprätthållandet av den här artighetskoden gör för den som är skicklig inte nödvändigtvis att kritiska frågor och kommentarer blir svårare att framställa. Men det skapar en allmän stämning av att den folkvalda som person har ett mervärde.

Samtalet blir asymmetriskt, tommare på substans. Det borde till exempel vara hypotetiskt möjligt att offentligt säga åt en president ”du gör dig löjlig”. Det går naturligtvis att säga, men eftersom normen att presidenten ska nias är så stark går uttalandet lätt att avfärda som pubertalt. ”Ni gör er löjlig” går också att säga. Men det blir ett steg formellare och ett steg mindre avklädande.

Det är kanske för att jag är född på 1960-talet; för mig låter ”du får gärna dua mig” lika vettigt som ”ni ska helst nia mig”. Men ”du ska nia mig” är lika motbjudande som ”du ska vara tyst när du talar till mig”.