I väntan på vadå?

Metrotåget bär oss förbi avlövade träd i ett kalt urbant landskap. På tågets orangea bänkar sitter folk som surfar på mobilen, precis som jag i väntan på att hitta – ja, vadå? På bänken mittemot vilar två luggslitna uteliggare. Den äldre lite säckig, medelålders och mager med hatt som sett sina bästa dagar. Den yngre i basker med illröd sportjacka över en tatuerad bringa ser mera välmående ut.

När jag förstrött lyssnar på de bedrövliga clownartade personerna som sluddrande bollar ut ord om livets stora frågor i luften, kommer jag att tänka på den absurdistiska klassikern I väntan på Godot av Samuel Becket. Skådespelet om luffarna, pessimisten Vladimir och impulsiva Estragon som vid en landsväg sitter i meningslös väntan på att den mystiske Godot ska uppenbara sig.

De bedagade dagdrivarna i Helsingforsmetron påminner på något sätt om protagonisterna i avantgardedramat. Duon verkar oberoende av varandra, lyssnar knappt, men finner, trots ledan och hopplösheten, kanske rentav en tröst i den andras närvaro i väntan på nästa spruta.

Det kontroversiella teaterstycket, som kom att revolutionera teaterkonsten, diskuterade vi under studietiden på Diana Websters underbara proseminarier i Porthanias funkisrum. Visserligen fanns det roliga och skruvade dialoger, men eftersom jag absolut ingenting förstod var pjäsen bitvis påfrestande. Jag fattade inte Vladimirs och Estragons för mig till synes fåfänga väntan på den okända Godot. Jag, som hade livet framför mig, ville ha action!

Men, förklarade Diana Webster, Godot vet att hålla sig undan. Han håller de väntandes hopp, fantasier och nyfikenhet vid liv med att skicka tecken som en sko eller ett grönt blad och sändebud i form av en liten pojke som hälsar att Godot inte kommer i kväll men kanske i morgon. Den gåtfulle Godot kommer nog! Därför lönar det sig inte att gå och hänga sig utan fortsätta projicera sina förväntningar på honom.

Metron stannar vid Hagnäs och vi får se dagens maktstruktur i form av två säkerhetsvakter göra en bullrig entré och tvinga lodarna att stiga ur vagnen. Situationen blir galghumoristisk, nästan som en fars i stil med Helan och Halvan. Dörren stängs och jag fortsätter att googla i det tomrum som präglar den väntandes tillvaro och inser att I väntan på Godot i all sin enkelhet kunde handla om tidens gång, att se tiden gå i den ljusglimt som är livet.