Maneter är mer än passiva geléklumpar
Maneter har länge setts som en biologisk återvändsgränd i havens näringskedja. Men nya rön visar att de i stället är en viktig föda för en lång rad organismer – fiskar, havssköldpaddor, havsfåglar, krabbor, bläckfiskar – trots att de är extremt näringsfattiga.
I något som kan liknas vid ett paradigmskifte betraktas maneterna allt mer som stöttepelare i de marina ekosystemen. I en artikel i tidskriften Trends in Ecology and Evolution redogör forskare under ledning av marinbiologen Graeme Hays vid Deakin University i Victoria i Australien för de senaste årens forskning på området.
Tack vare ny teknologi och nya metoder har det blivit möjligt att studera maneterna på helt nya sätt. Som ett resultat finns nu mängder av bevis för att maneterna är missförstådda varelser. De sågs länge som betydelselösa för havens näringskedjor – men har nu, mer korrekt, tilldelats en av huvudrollerna i ekosystemen.
Detta kan verka lite märkligt. Maneterna är visserligen extremt vanliga och kan förekomma i mycket höga tätheter i vissa vatten, inte minst i samband med så kallade manetblomningar. De kan också vara förvånansvärt effektiva jägare som konsumerar stora mängder små bytesdjur, exempelvis småfisk.
Återvändsgränder?
Å andra sidan är det lätt att uppfatta dem som handikappade geléklumpar. De saknar de flesta inre organ som finns hos andra djur. De har ingen hjärna och inga ögon och kan följaktligen inte se vare sig bytesdjur eller fiender.
Dessutom innehåller de nästan ingen, eller väldigt lite, näring. De består till 95 procent av vatten. En liter maneter innehåller bara 20 kalorier, klart mindre än en liter sallad. En fisk innehåller 25–30 gånger så mycket energi som en manet.
Det är fakta som dessa som har fått de flesta att tills helt nyligen se på maneterna som en sorts biologiska återvändsgränder i näringskedjan – mer eller mindre betydelselösa för ekosystemens energiomsättning. Men Hays och hans kollegor konstaterar att verkligheten är annorlunda.
Populär föda
Ett antal studier med undervattenskameror har genomförts de senaste tre decennierna. Det har gjorts dna-analyser av maginnehåll och ex- krementer från olika rovfiskar och andra rovdjur, samt analyser av isotopsammansättningen i vävnader från rovdjuren.
I samtliga fall har man funnit att maneter äts av snart sagt alla andra djur i havet – i många fall i stora mängder. Bland stora rovfiskar som lever på maneter kan nämnas blåfenad tonfisk, svärdfisk och olika arter av spjutfiskar. Den gröna havssköldpaddan (Chelonia mydas), som ofta uppfattats som en växtätare i vuxen ålder, har visat sig äta stora mängder maneter.
Undervattenskameror har avslöjat att fyra arter av pingviner konsumerar maneter. Analyser av materi- alet visar att pingvinerna i genomsnitt fångar en manet i timmen när de är i vattnet. Nästan hälften (42,4 procent) av alla jaktförsök av dvärgpingviner (Eudyptula minor) gällde maneter.
Det låga näringsinnehållet kompenseras tydligen av att maneterna är exceptionellt lättfångade och dessutom lättsmälta.
Manetspecialist
Det tycks som att maneterna i de flesta fall fångas av opportunistiska skäl – de konsumeras när tillfälle ges, men få arter söker upp dem aktivt.
Fast det finns faktiskt en art som lever nästan uteslutande på maneter: den väldiga havslädersköldpaddan (Dermochelys coriacea). Den tycks klara sig bra på den magra dieten genom att söka upp områden med manetblomningar och äta enorma mängder maneter på kort tid, varpå den fastar under längre perioder, vilket är möjligt tack vare dess låga ämnesomsättning.
Även när maneterna dör och faller ner till havsbottnarna i oceanmörkret blir de föda till många organismer, bland andra djuphavslevande pirålar och märlkräftor.
Alla fakta pekar alltså på att maneterna är viktiga för de marina ekosystemen. De må uppfattas som simpla geléklumpar, men de har visat sig ha större betydelse än så.