Den osynliga staten ett hot för vårt land

SAMHäLLE Hannah Arendt beskrev i ”The Origins of Totalitarianism” om den ”osynliga staten” som uppkomsten av underrättelseorganisationer vilka har tillgång till individens personliga sfär, hens kulturella och ekonomiska liv samt utbildningen. Den ”osynliga staten” hotar och påverkar den ”synliga staten” och dess ofta demokratiskt valda institutioner.

Finland har, som medlem av EU, infört lagstiftning och verksamheter vilka påverkar och begränsar individens rättigheter och som på sikt kan hota själva staten och den demokratiska

politiska processen. De nya lagarna och andra besluten motiveras huvudsakligen med bekämpning av terrorism och penningtvätt. För att ge dessa hot en verklighetsanknytning arrangeras bland annat omfattande och vitt publicerade polisiära räder. Den ”osynliga staten” behöver ständigt nya hotbilder för att berättiga sin verksamhet och existens.

Den ”osynliga statens” påverkningsinstrument är, på grund av hela samhällets digitalisering, omfattande. Den ”osynliga staten” kan i princip få reda på allting om varje finländare. Var och ens personliga sfär är inte längre personlig utan öppen för dem vilka arbetar inom den ”osynliga staten”.

Så länge som Finlands demokratiska

institutioner fungerar och verkar som en demokratisk motpol till den ”osynliga staten” är allting kanske berättigat med tanke på landets nationella säkerhet. Men om samhällets politiska beslutsfattande omfördelas genom demokratiska val kan situationen vara en annan. Instrumenten, som borde garantera samhällets demokratiska existens och individens relativa frihet, kan genom politiska val snabbt förändras. Det finns många varnande exempel i historien, på alla kontinenter, men också bland vissa av dagens EU-medlemsstater.

Det var kanske ingen tillfällighet att den tidigare chefen för Detektiva polisen på 1940-talet planerade, verkställde och organiserade den finländska SS-bataljonen vilkas medlemmar avlade sin trohetsed personligen till Hitler. De politiska maktkonstellationerna var då andra, men historien har på sikt en tendens att upprepa sig, fast i andra sammanhang.

Den ”osynliga staten” måste inte endast övervakas och kontrolleras av den ”synliga staten”, utan det borde finnas en ”escape clause” genom vilken den ”osynliga statens ” befogenheter och rättigheter kan begränsas och i nödfall fråntas den. Demokrati är ingen garanti för rättvisa eller lika rättigheter. Här har riksdagen och våra politiska beslutsfattare ett stort ansvar.