Från Samlingspartiets inre cirkel

Tuomo Yli-Huttulas bok är höstens tredje Niinistöbok. Men egentligen handlar den inte i samma grad om presidenten som de två övriga böckerna. Bokens tema är framför allt Samlingspartiet under 2000talet. Att Niinistös roll betonas i titeln och på omslaget skall närmast ses som en marknadsföringsgrej.

FACKLITTERATUR Tuomo Yli-Huttula Presidentti ja porvarivalta. Ristiriitoja ja yhteistoimintaa tasavallan sisäpiirissä. Otava 2018, 429 sidor

Tuomo Yli-Huttulas bok innehåller många detaljer, som inte tidigare varit allmänt kända. En av dem är Sauli Niinistös och Jyrki Katainens motstridiga uppgifter om vad som lovades Niinistö inför riksdagsvalet 2007, då denne ställde upp på nytt efter en sejour i Europeiska investeringsbanken

Niinistö hävdar att Katainen, som då var partiordförande, lovade att han fick välja och att han närmast hade utrikesministerposten i tankarna. Enligt Katainens version fick Niinistö välja mellan talmansposten och utrikesministerposten och han valde att bli talman.

Det som uppenbarligen var avgörande för Niinistö var att han åsidosattes från regeringsförhandlingarna och att han därav drog slutsatsen att man inte ville ha honom i regeringen. Partiets dåvarande ledning (Katainen, Jyri Häkämies) fick också uppfattningen att Niinistö ville bli statsministerkandidat 2007, men Niinistö avvisar förnärmat den tolkningen i YliHuttulas intervju.

Åsidosättandet av Niinistö betecknar YliHuttula som Katainens fadermord. Det är en rätt allmän uppfattning bland politiska kommentatorer att en partiledare bör begå ”fadermord” på sin föregångare för att vara obestridlig ledare för partiet. Pertti Paasios (SDP) svårigheter att få grepp om sitt parti berodde enligt teorin på att han lät sin föregångare Kalevi Sorsa utöva alltför stort inflytande, detsamma skulle gälla Ville Itäläs svaga insats efter Niinistö. Men jag är inte övertygad om teorins allmängiltighet.

I boken behandlas också det borgerliga samarbetet mellan Sam lingspartiet och Centern, men inte så mycket som bokens titel antyder. YliHuttula nämner att grunden för 2000talets samarbete lades då de två partierna kom överens om att stöda den av de två partiernas kandidater som når andra omgången i presidentvalet 2006. Valet av Juha Sipilä till Centerns ordförande 2012 ser YliHuttula som en annan viktig etapp. Mika Lintilä betecknar han som Sipiläs kungamakare och Lintilä är en ”stark borgarman” till skillnad från rödmyllefalangen i partiet.

Skildringen av Alexander Stubbs uppgång och fall (2014–2016) innehåller inga egentliga nyheter. Stubb valdes till partiordförande för att kongressdelegaterna trodde att man med honom i spetsen skulle nå nya höjder i valet. I följande val tappade partiet dock mandat.

Frön till Stubbs kommande nederlag såddes då han inte lyckades hålla löftet om att partiets riksdagsledamöter skulle hållas informerade om regeringens arbete, menar YliHuttula. Situationen för Stubb förvärrades då han stapplade inför riksdagen i debatten om förvaltningsregistret för inhemska aktieinnehav.

Analys saknas

Liksom höstens övriga författare av Niinistöböcker skriver YliHuttula om presidentens maktutövning. Det gäller bland annat EUpolitiken. Riksdagen slog redan 1994 fast att regeringen och statsministern leder Finlands EUpolitik inklusive den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken, vilket både Martti Ahtisaari och Tarja Halonen hade svårt att smälta. Niinistö har förstått att hålla sig borta från EU:s toppmöten, men han har klagat över att man vid EU:s toppmöten kunnat besluta i utrikes och säkerhetspolitiska frågor som enligt hans åsikt tillhör presidentens bord.

Niinistös säkerhetspolitiska linje omfattar bilaterala avtal med bland andra Sverige och USA, en strävan att utveckla EU:s förvarsdimension men motstånd mot en Natoansökan eftersom det skulle försämra relationerna till Ryssland. Varför försvarssamarbetet med USA inte försämrar relationerna till Ryssland borde förklaras bättre.

I boken upprepas okritiskt Niinistös uppfattning att han ger utrikespolitiken ”parlamentarisk täckning” genom att träffa partiledarna och riksdagsutskotten. Den parlamentariska täckningen av utrikespolitiken förverkligas närmast genom att presidenten leder utrikespolitiken i samverkan med regeringen, som skall åtnjuta riksdagens förtroende, inte genom informella träffar med olika aktörer.

Överhuvudtaget är en av svagheterna i boken att YliHuttula citerar sina många intervjuobjekt utan att komma med någon egen analys. Han ger dock en god bild av finsk politik under 2000talet. För att bilden skall bli fullständig borde också andra partier underkastas en lika grundlig granskning.

Tuomi YliHuttula har en bakgrund som ministermedarbetare (Saml), politisk journalist (Kaleva) och chefredaktör (ItäSavo). Han är nu kommunikationsdirektör för Finans Finland.