Orpo: Företag måste satsa på personalens utbildning
Beredd att lansera avdrag för satsningar på kunnande
Nedskärningarna i utbildningen har varit svåra för Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo, som säger att ”hade han själv fått bestämma hade det sett annorlunda ut”.
I HBL:s partiledarintervju säger Orpo att han visserligen lärt sig att inte lova saker, men att universitetens grundfinansiering kan få bättre förutsättningar nästa valperiod.
Han är beredd att fortsätta kapitalisera universiteten under nästa valperiod och målet kan vara att överföra en miljard av statligt kapital, till exempel börsinnehav, till högskolorna för att avkastningen ska finansiera forskning.
Det livslånga lärandet är den mest centrala utbildningsfrågan, säger Orpo.
– Alla arbetsgivare som ser in i framtiden bör inse att man måste värna om arbetstagarnas kunskap, säger Orpo.
– Eftersom det här är en så viktig fråga så kan man överväga ett utbildningsavdrag i beskattningen.
Vi träffas samma måndag som nya strejkåtgärder införts. Dagismaten är i rubrikerna, men egentligen har vi tidigare beslutat prata om framtidens arbetslivsfrågor med Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo.
Nu blev de mer brännande aktuella. Är det något som kunde ha gjorts annorlunda?
Petteri Orpo säger att det har varit helt rätt att sätta sysselsättningen i första rummet.
– Utan en sysselsättning som ligger på nordisk nivå klarar vi inte det när vi åldras. Vi har en global omvälvning i arbetslivet, ny teknologi, större rörlighet, allting har förändrat arbetet dramatiskt. Det har varit helt rätt att sätta arbetet i fokus, säger Orpo.
Han vill inte finna sig i att stämplas som en arbetsgivarrepresentant bland partierna. Han säger att det är opponenter som försökt skapa en motsättning och ”driva in Samlingspartiet i ett hörn”.
– Vi är ett löntagarparti, och ett företagarparti. Utan löntagare som är motiverade, har en bra vardag och är produktiva så har vi inga lyckade företag. Men vi måste kunna förklara varför arbetslivsreformer är en fördel. Om man upplever att det bara krävs mer och mer så påverkar det stämningen. En del tycks vilja upprätthålla sådana motsättningar.
Alltid kan man lära sig något av det som skett, säger Orpo, men hur man än spolar tillbaka bandet så började allt med det hopp som regeringen hade satt till att få ihop ett så kallat samhällsfördrag.
– Det nådde ju till slut det ena av målen – konkurrenskraftsavtalet. Men det andra stora målet, att förnya arbetslivet, blev inte av. En högre sysselsättning är omöjlig utan både och. Samarbetet om samhällsfördraget skulle gälla också reglerna i arbetslivet, större flexibilitet och lokala avtal, och när det inte blev så, har regeringen en skyldighet att göra något.
Orpo är upprörd över striderna på arbetsmarknaden och klassar dem som överdimensionerade.
– Löntagarfacken sade själva att den föreslagna förändringen i uppsägningsskyddet är en småsak. Varför göra detta för en småsak?
Varför har regeringen drivit en småsak? – Därför att vi har 300 000 arbetslösa. Det behövs lägre tröskel att anställa, och det är de små och medelstora företagen som anställer mest. Det är visserligen svårt att hitta forskning kring effekterna, men om var tredje mikroföretagare säger sig vara färdig att anställa ifall tröskeln sänks så lyssnar jag på det. Det ger en chans framför allt till dem som har en svag ställning på arbetsmarknaden, för att de varit långtidsarbetslösa, hotar bli marginaliserade, har låg utbildning eller lite arbetserfarenhet. Annars är det bara de starka kandidaterna som får jobb.
Tidigare – i samband med debatten om hur invandrare får jobb om de har ett sämre utgångsläge på arbetsmarknaden – var det lönesubventioner du föreslog. – Ja, det ser jag också som ett utmärkt verktyg. Det syns i en nordisk jämförelse – i Sverige används lönesubventioner mångfaldigt mer. Vi har i regeringen studerat vilka hinder arbetsgivarna ser, och det är inte pengarna, utan ofta byråkratin för den som ska anställa. Nu är vi i färd med att förenkla systemet.
Så byråkratin ska bort, hur är det med pengarna? – Det här är något man kan utveckla hur mycket som helst, för – hellre ser jag att vi betalar ett bidrag ovanpå en arbetsinkomst för
en som har jobb, än att bara betala ut ett bidrag. Så det hänger inte på pengar, säger Orpo.
Protesterna mot lagen om uppsägningsskydd tolkar Orpo som en politiskt färgad situation.
– Det har en mycket stark politisk laddning, säger Orpo som tror att reaktionerna inte hade varit likadana om det inte varit ett halvår till nästa riksdagsval.
Om du leder nästa regering, och ska genomföra något som berör människors arbetsvillkor, hur skulle du då hantera det? – Det gäller att hitta en gemensam lägesbild kring behovet av reformer. Förslag ska komma från båda hållen. Att reformera ska inte betyda att försämra arbetstagarens situation, men individens roll kommer att förstärkas i framtiden. Då behövs det spelregler kring vad man får avtala om lokalt, på arbetsplatsen, och med individen. Alla lagar och avtal borde främja det.
För att det ska vara ett avtal ska det vara två parter som är överens, säger Orpo. Han vill också se att alla har samma möjligheter att förhandla, oberoende av om man är organiserad i ett förbund som arbetsgivare eller löntagare.
Här är en annan konfliktfråga. Ursprungligen hade regeringen velat utvidga möjligheterna till lokala avtal, och låta företag som inte hör till arbetsgivarförbund utnyttja friheter att införa de lokala överenskommelser som kollektivavtalen tilllåter. I dagsläget gäller allmänbin- dande avtal hela branscher, men det är bara de som är organiserade – och har en facklig förtroendeman som personalrepresentant – som kan förhandla lokalt.
Ska man få avtala uttryckligen utan facklig representant? – Det är känt vad frågan föll på tidigare: Att arbetstagarna skulle ha representerats av en facklig förtroendeman. Det motsvarade inte viljan i Samlingspartiets riksdagsgrupp, och inte heller Företagarna i Finland tyckte att det skulle ha främjat deras situation. De små företagen känner sig främmande inför att facket kommer till arbetsplatsen.
Varför det?
– Det måste man säkert fråga företagarna, varför det upplevs som försvårande och inte främjande, och det får också facken fundera på.
Vad finns då för mervärde i att vara organiserad i arbetsgivarförbund och löntagarfack? – Det här får inte vara organisationspolitik. Arbetare ska vara i samma ställning oberoende av om de hör till facket eller inte. Det är inte av denna värld att man måste höra någonstans. Löntagarfack har en viktig roll i att bevaka löntagarnas intressen och många samlingspartister är aktivt med i dem, men när arbetsmarknadspolitik blir en diskussion mellan organisationer ser jag inte hur det i längden är löntagarnas intresse. Det rör sig alltför långt ifrån vardagen på arbetsplatserna. Oron gäller också att kollektivavtalens allmänbindande funktion vittrar sönder indirekt, om den andel som är organiserad minskar. Eller är det er avsikt? – Det är i den riktningen avtalssystemet är på väg. Det är till stor del vad det är fråga om. Mitt svar på det är att vi ska ha en stark lagstiftning som stöder arbetstagaren. Sedan vore det bra om man kan göra lokala avtal utan fackliga förtroendemän, och till exempel i stället införa en skyldighet att rapportera om vad man avtalar.
– Flexibilitet är arbetstagarens fördel. Man får lättare jobb, fler möjligheter att ordna sin livs-
situation, och det kan också betyda bättre inkomster, säger Petteri Orpo.
Sämre inkomster kan det också betyda, om företagen går dåligt. Orpo säger att krismekanismer hör till de viktiga frågor man borde kunna förhandla lokalt. Arbetstider, löner, semestrar, räknar han upp som frågor personalen eller enskilda arbetstagare borde kunna förhandla om själva.
– Särskilt viktigt är det att man kan förhandla om löner när det går dåligt. Nu har vi bra tider, men det kan komma en tid när företaget har problem och en ny affär är på väg först senare. Då behöver man flexa för att överbrygga det.
De gångna veckorna har ett annat nytt fenomen på arbetsmarknaden väckt uppmärksamhet, då cykelbud hos företaget Foodora drivit kampanj på sociala medier. Cykelbuden är alla enskilda företagare, men de anser att deras ställning påminner om löntagarens, fast de bär sina risker utan anställningstrygghet.
Det är ett exempel på plattformsekonomin.
Orpo säger att han inte satt sig in i det enskilda fallet, men kommenterar upplevelserna av att bli ”tvångsföretagare” i allmänhet.
– Som jag ser det, är det en följd av att arbetsvillkoren inte är tillräckligt flexibla när arbetslivet förändrats. Då utlokaliseras flexibiliteten till de enskilda människorna. Det är inte sunt att det blir så, men det visar att spelreglerna måste förnyas. Vi har 180 000 enmansföretag i landet, och det är visserligen fint med många företagare, men en del av dem har blivit så kallade tvångsföretagare. Det här är något man grundligt måste studera, och inget jag har exakta svar på nu. Om arbetsvillkoren varit mer flexibla, skulle då fler ha blivit anställda? – Det går inte att säga hur många. Men säkert har företagen funderat på hur de kan svara mot konjunkturen, och då blir det lätt arbetstagarna som får ta det på sig.
Samarbetet mellan arbetsmarknaden och regeringen har också burit frukt de senaste åren, och regeringen tackar ofta och gärna för konkurrenskraftsavtalet. Men systemet kräver uppdatering, säger Orpo. Det system han ser framför sig skulle innebära en gemensam lägesbild, ett system för löneutveckling där exportbranscherna anger takten, och att alla parter deltar i att uppdatera befolkningens utbildning under livets gång.
– Det är den största frågan inom utbildningen. Där behöver vi också arbetsgivarna, säger Orpo och tillägger att det just nu är alltför stort fokus på examen man avlägger innan man börjar jobba.
Utbildning och omskolning behöver ske när man är arbetslös och medan man är i arbetslivet.
– Alla arbetsgivare som ser in i framtiden bör inse att man måste värna om arbetstagarnas kunskap och produktivitet – fast det är ett krasst ord.
Det låter bara som en önskan till företagen – finns det ingen aktiveringsmodell för dem? – Det måste inte alltid finnas offentliga pengar i allting, men eftersom det här är en så viktig fråga så kan man överväga ett utbildningsavdrag i beskattningen, säger Orpo.
– Dessutom finns en stor potential i samarbetet mellan det privata och det offentliga, i företag som producerar utbildningsmoduler eller digital teknologi för utbildning.
I en tilläggsbudget i år läggs fyrtio miljoner på utbildning på områden där det råder brist på arbetskraft, och i nästa års budget läggs det in hundra miljoner för mer forskning och utveckling, som delas ut via Business Finland och Finlands Akademi.
Det kommer efter flera år av stora nedskärningar i både universiteten och pengarna till utdelning för innovation och forskning.
– Det känns inte som plåster. Det känns som verkliga gärningar. Innovationspengarna är bestående finansiering i budgetramen.
– Vi har godkänt regeringsprogrammet. Men hade jag själv fått bestämma hade det sett annorlunda ut. Men det är efterhandsspekulation som inte värmer, medger Orpo.
– Nu har vi ändå stadig mark under oss i ekonomin. Det var förfärligt år 2015, skulderna steg och vi hade ingen utsikt framåt. Nu kan vi göra satsningar – en del kallar det plåster, men vi har kunnat satsa miljoner på utbildningen igen, efter att det vållat så mycket smärta för mig tidigare.
Från forskarhåll har de nya satsningarna fått tack, men med några invändningar. Pengar som kräver ansökningar och redovisning vållar byråkrati, känslan för det långsiktiga i grundforskningen har inte återställts, och inriktningen på företagssamarbete passar inte alla vetenskapsområden. Det är reaktioner som kommit från Professorsförbundet och Forskarförbundet.
Hur är det med den bildning som inte är nära besläktad med företagsvärlden? – Vetenskaper är olika. Men det är inte svartvitt, det finns överraskande många fält där det finns tvärvetenskapligt samarbete och intresse för idéer, säger Orpo.
– Också inom humanistiska områden finns innovationer. Men alla har inte nytta av företagssamarbete, därför måste man också kunna sköta om grundfinansieringen.
– Så länge det inte kommer överraskningar i världsekonomin kan vi ha budgetekonomin i balans i slutet av nästa år. Det ger helt andra förutsättningar för nästa regering. Jag vill på förekommen anledning inte säga ordet ”löfte”. Men jag säger så här, att utan kunnande klarar sig inte Finland.
Samlingspartiet har också målat upp en kapitalisering av universiteten med en miljard. Tanken är att högskolorna skulle ha eget kapital med avkastning, och därmed bli mindre beroende av svängningar i budgetekonomin. Hittills har regeringen kunnat skjuta till ett par hundra miljoner, men avkastningen är några procent och det krävs mycket mer för att ha betydelse.
– Jag skulle vara beredd att sätta statens balansräkning i arbete nästa valperiod. Statens ägande kan i högre grad flyttas till att stärka utbildningssektorn. Det kan göras så att en del av statens börsinnehav överförs på högskolor, eller säljs för att bilda kapital för den finländska vetenskapen. Det skulle ändå stanna som nationell egendom.
– Det är ett bra mål.
❞ Alla arbetsgivare som ser in i framtiden bör inse att man måste värna om arbetstagarnas kunskap och produktivitet – fast det är ett krasst ord. Petteri Orpo Ordförande, Samlingspartiet