Grön skräck för röda siffror

Samma dag som De grönas Touko Aalto meddelade att han lämnar ordförandeskapet offentliggjordes en imagemätning med dramatiska siffror för partiet.

Imagebarometrarna gäller de sex största partierna och det är partierna själva som beställer mätningen. Den görs två gånger per år av Kantar TNS och består av femton frågor. Den föregående imagebarometern gjordes i våras och då toppade De gröna när det gällde helhetsbilden. I höstens mätning har De gröna fallit till fjärde plats medan SDP var etta. De gröna fick sämre betyg på fjorton av totalt femton frågor. Det största raset gäller inställningen till De grönas ledning. I våras ansåg 23 procent att ledningen var oskicklig, nu ansåg 46 procent det. Touko Aalto uppfattades som den minst attraktiva ledaren bland de sex partier som deltar. SFP, KD och Blå framtid är inte med.

Det är en enorm försämring på bara ett halvt år. I höstens mätning ansåg 39 procent att deras förtroende för De gröna hade minskat, i våras 25 procent.

Efter Touko Aaltos besked att han hoppar av som partiordförande vet vi att han insjuknade i depression redan för ett år sedan. Det förklarar varför Aaltos insats har varit så blek och att De gröna har haft svårt att hävda sig. Allt kan inte skyllas på Aalto – andra har också hjälpt till. Det gäller främst riksdagsledamot Jani Toivola. Han var sjukskriven, åkte taxi på riksdagens bekostnad och lyfte arvoden för att uppträda i skolor under sin sjukdomstid. Riksdagsgruppen gav honom en allvarlig reprimand och Toivola kandiderar inte i valet i vår.

Jämfört med imagebarometrarna görs de vanliga mätningarna av stödet för partierna betydligt oftare, minst två per månad. Alla är inte lika pålitliga men de stora mätinstituten brukar lyckas rätt bra med att ta den politiska temperaturen.

I motsats till vad politikerna säger offentligt är de väldigt känsliga för trenderna. Stödet för De gröna i de vanliga partimätningarna har också gått ned under det senaste året – efter att ha nått till närmare 18 procent i september 2017, då Aalto hade lett partiet i tre månader.

Mot den här bakgrunden förstår man att De gröna har varit panikslagna i höst och haft ett mycket litet rörelseutrymme. Å ena sidan har de velat stötta Touko Aalto under hans sjukskrivning, å andra sidan har de bevittnat hur siffrorna rasar.

I den meningen lättar det nu. Situationen är entydig – en ny ordförande ska väljas och partiet kan koncentrera sig på riksdagsvalet.

Det betyder ändå inte att allt kommer att gå som en dans. En tudelare är vilken slags ordförande De gröna nu behöver. En erfaren politiker som Ville Niinistö eller Pekka Haavisto, eller framtidshopp som Maria Ohisalo eller Emma Kari? Båda modellerna har sina fördelar, men nackdelarna är kanske större om man väljer en person som redan har lotsat partiet. Risken är att det känns som försök att upprepa tidigare framgångar – vilket inte brukar lyckas. Nackdelen med unga och oerfarna politiker är att det är svårt att veta hur de ska klara sig – och själva klara pressen.

De gröna har också skäl att fundera på sina rotationsprinciper. Partiordföranden får sitta högst tre perioder på två år och medlemmarna i partistyrelsen och delegationen ska bytas ut efter två perioder. Det finns mycket gott i rotationen – men partiet borde också kunna garantera kontinuiteten.

Ingen har i skrivande stund ännu anmält sitt intresse för att bli partiordförande. Efter Touko Aaltos besked kom de gröna politikerna med så gott som identiska och dämpade uttalanden om att det inte var rätt stund att meddela om en eventuell kandidatur. Det är förståeligt, men framstod som lite för välregisserat. I kombination med blixtsammankallningen till det extra partidelegationsmötet på allhelgonadagen blev intrycket ännu märkligare.