Avtalslöshet knappast realpolitik
Efter att USA:s president Donald Trumps rådgivare John Bolton träffat Rysslands president Vladimir Putin och den ryska utrikes- och försvarspolitiska ledningen verkar Trumps meddelande om att USA tänker lämna INF-avtalet (Intermediate-Range Nuclear Forces) mindre dramatiskt.
Inte därför att avtalet skulle sakna betydelse, tvärtom. Skrotandet av robotar med en räckvidd på mellan 500 och 5 500 kilometer var en milstolpe i nedrustningsförsöken när avtalet ingicks mellan USA och Sovjetunionen i december 1987.
Men det var andra tider.
Sovjetunionens ledare hette då Michail Gorbatjov och han tog initiativet till en politik som försågs med två etiketter: glasnost och perestrojka. Begreppen stod för öppenhet och en uppluckring av den sovjetiska partibyråkratin. Men hans mål var också att befästa relationerna till väst.
Exakt hur man skulle hantera den utveckling som Gorbatjov förespråkade skapade förvirring bland ryssarna. Under ett besök i oktober 1987 som jag gjorde med en grupp andra finska journalister verkade det som om man inte riktigt visste vad man skulle ta sig till med sin nya frihet. Men optimismen var påtaglig.
Mot bakgrunden av detta är det lätt att förstå det hopp som Gorbatjov och USA:s dåvarande president Ronald Reagan tände genom att skriva på INFavtalet.
Kina följde uppmärksamt med utvecklingen i Sovjetunionen. Och när Sovjetunionen kollapsade några år senare blev detta i kinesiska ögon ett avskräckande exempel på ett kaos som de kinesiska ledarna med Deng Xiaoping i spetsen inte ville uppleva. En öppnare ekonomi var man redo att satsa på. Men den politiska styrningen skulle hållas i strama tyglar av Kinas kommunistiska parti.
Men varken USA eller Sovjetunionen räknade med Kina som en jämbördig spelare.
I dag är det annorlunda. Ryssland har tidigare kritiserat INF-avtalet och sagt att det borde omfatta också Kina. Det var också vad Donald Trump hänvisade till när han meddelade att USA har för avsikt att lämna INF. Redan från början uppfattades hans utspel som ett försök att få Ryssland till förhandlingsbordet. Trump är inte den första amerikanska president som har anklagat Ryssland för att bryta mot avtalet, också Trumps företrädare Barack Obama gjorde det. Enligt vissa bedömningar har Ryssland inte haft något intresse av INF-avtalet sedan Vladimir Putin tog över makten efter Boris Jeltsin.
Avtal och makt förankras politiskt. Enligt Masha Gessen, prisbelönt journalist och författare, har homo sovieticus (sättet att hantera livet och samhället för att klara sig) inte bara överlevt Sovjetunionens upplösning utan dessutom förts vidare från generation till generation.
Valet av Donald Trump till president visar att också det politiska klimatet i USA är annorlunda än under Reagans tid.
Före sin avresa till Moskva sade John Bolton att reaktionerna på Trumps uttalande varit överdrivna. Både Gorbatjov och Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov hade varnat USA för följderna. Flera andra länder, Frankrike och Tyskland samt Kina uttryckte också sin oro över USA:s utspel. Inte oväntat har de mest positiva reaktionerna i Europa kommit från Storbritannien.
Vid mötet med Putin i tisdags ska Bolton ändå ha understrukit att även om USA lämnar avtalet så innebär det inte att robotar automatiskt placeras i Europa. I praktiken en omöjlighet, eftersom USA för några år sedan skrotade de sista av den typens robotar som omfattas av avtalet.
Ambassadör Jaakko Laajava med en långvarig erfarenhet av säkerhetspolitik och väl insatt i nedrustningsavtal underströk i MTV i veckan att det tar tid att utveckla helt nya vapensystem. Laajava sade också att förhandlingar om avtalet har pågått åtminstone sedan 2012–2013. Så helt överraskande kom Trumps meddelande inte.
Under sitt besök i Moskva meddelade Bolton också att Trump och Putin ska träffas i Paris den 11 november i samband med en minneshögtid med anledning av att 100 år förflutit sedan första världskrigets slut. Det återstår att se om INF-avtalet – eller ett förslag till en uppföljare till detta som också skulle inkludera Kina – finns med bland de frågor som då tas upp i de bilaterala samtalen.
I grunden handlar det också om själva avtalsmekanismen som verktyg i nedrustningsfrågor länder emellan. För INF-avtalet är inte det enda man har lämnat. USA meddelade 2001 att man drar sig ur ABM-avtalet som undertecknades av USA och det gamla Sovjet 1972. Avtalet hindrade bägge länderna från att bygga upp försvar mot anfallande robotar och förnyades vart femte år.
Också det kallades föråldrat. Och som bekant har USA och Ryssland byggt upp ett robotförsvar sedan dess.
Det gäller inte enbart nedrustning. Klimatfrågor, mänskliga rättigheter och asylpolitiken regleras redan nu av internationella avtal som vissa länder inte längre vill omfatta.
President Martti Ahtisaari har under den senaste tiden figurerat flitigt på tv i ett bandat inslag där han påminner om FN:s funktion och att varje medlemsland har ett ansvar för att stärka världsorganisationen. President Sauli Niinistö tycker att EU borde ha en större roll i politiska beslut. Enligt honom är det tre länder, USA, Ryssland och Kina, som nu styr och ställer.
Men FN och EU är organisationer, för dem gäller andra regler för att kunna agera. Utan det ansvar som Ahtisaari nämner och som skulle vara en förutsättning för det som Niinistö efterlyser för EU:s del är organisationerna maktlösa. De är alltför splittrade.
En total avsaknad av avtal är knappast ändå ett realistiskt alternativ. Kan man till exempel verkligen tänka sig att USA skulle dra sig ur INF-avtalet och låta Ryssland fritt utveckla sina redan existerande – som man tror – robotar med den räckvidd som avses i avtalet? Rimligt är att USA på något sätt avtalsvägen garderar sig.
”En total avsaknad av avtal är knappast ändå ett realistiskt alternativ.”
YRSA GRüNE-LUOMA frilansjournalist med utrikes- och säkerhetspolitik som specialområde