Italiensk roulett
Förra veckan besökte jag Rom tillsammans med en delegation från riksdagens stora utskott. Italiens regering godkände samma dagar ett budgetförslag som går stick i stäv med landets tidigare löften om att respektera EU:s stabilitets- och tillväxtpakt. Vi höjde därför flera varningens fingrar under resan.
Italien har EU:s näst högsta statsskuld i förhållande till bnp, över 130 procent. EU:s gräns i stabilitetsoch tillväxtpakten är 60 procent eftersom man har konstaterat att en högre grad av skuld lätt blir tillväxthämmande då räntebetalningarna blir så höga. Därför har Internationella valutafonden varnat Italien. Det har också EU-kommissionen gjort.
Den förra italienska regeringens löften om att minska skuldsättningen har kastats överbord av den nya regeringen. Den vill i stället trycka gasen i botten och genomföra satsningar som innebär att underskottet i statsbudgeten tredubblas. Ena regeringspartiet har lovat att sänka pensionsåldern från 65 till 62 år samt att införa en slags medborgarlön. Det andra partiet har lovat att införa plattskatt. Det här har vi lovat väljarna, säger regeringspartierna. Problemet är att man lovat alltför mycket.
Italiens statsskuld är redan drygt 2 400 miljarder euro. De politiska satsningarna ska finansieras med ytterligare lån. Inte konstigt att finansmarknaden är nervös. Sedan den nya regeringen tillträtt har räntan på nya tioåriga lån ökat från 2 till 3,5 procent. Om alla lån skulle behöva förnyas i morgon skulle den höjda räntan betyda 36,4 miljarder euro extra i räntebetalningar, per år!
Italiens regering anklagar nu Bryssel för att vilja bråka. Men EU-kommissionen vill inte bråka, utan skydda landet och övriga EU-länder mot vad som händer om finansmarknaden förlorar förtroendet för Italien. I så fall väntar en finansiell härdsmälta i landet som kommer sända chockvågor långt utanför Italiens gränser.
Italien tycker att man ska få tumma på den finansiella stabiliteten om man gör reformer som ökar på tillväxten. Problemet är att man inte lyckas förklara hur en sänkning av pensionsåldern, samtidigt som befolkningen blir äldre, kommer att öka tillväxten. Skulle det vara så enkelt skulle alla länder sänka pensionsåldern för att få fart på tillväxten.
Den italienska regeringen hänvisar ofta till det starka mandat man fått av väljarna. Problemet är att ett starkt politiskt mandat ändå inte sätter naturlagar och ekonomiska realiteter ur spel. Skuld är som gravitation. Om vikten blir för tung kommer den att dra ner dig.
Vissa bedömare tror att regeringen medvetet vill mucka gräl med EU för att få en syndabock i EU-valet om ett halvår. Det är i så fall en dum och oerhört kortsiktig strategi som kan bli dyr.
För om man kör för nära klippkanten finns risken att marken rämnar om ens vikt är för tung, och det är den italienska statsskulden. Ett fall skulle drabba Italien värst, men också äventyra hela eurozonen. Den italienska regeringen spelar nu roulett med höga insatser. Det finns all anledning till oro.