Nu går våldtäktsmannen fri

Det känns orimligt att en enda ynklig ung man kunnat orsaka så mycket lidande.

Det känns nästan overkligt när jag tänker på det nu. Att min härliga studietid var samtidigt som Sveriges värsta serievåldtäktsman härjade i staden.

Jag studerade i Örebro åren 2006– 2010. I samma stad bodde Niklas Eliasson, som senare skulle bli känd som ”Örebromannen”. Han dömdes till tolv års fängelse för bland annat två grova våldtäkter, sex försök till våldtäkt och två fall av misshandel, gjorda mellan åren 2005 och 2010.

Vi är lika gamla, våldtäktsmannen och jag. I mitten av 2000-talet läste jag statsvetenskap, skrev för studenttidningen, gick långa promenader och var ute och dansade på klubbarna. Han satt på sitt rum, söp sig full, spelade dataspel och tittade på porr. Sedan gav han sig ut på efternätterna på sin cykel och följde efter kvinnor.

De flesta vet att överfallsvåldtäkter är ovanliga. Kvinnor har större risk att bli utsatta av någon de känner inomhus än att bli överfallna av en främling i en park. Men Örebromannen var som från en kriminalserie. Han cyklade ikapp kvinnor och våldtog och misshandlade dem ute på gatan. Våldet blev hela tiden grövre. Man kan säga att ingen kvinna i Örebro gick säker. Bland hans offer finns en kvinna i 20-årsåldern som var på väg hem från en fest, och en kvinna i 60-årsåldern som var på väg till ett tidigt morgonpass på jobbet.

Polisen lyckades säkra mannens dna från ett offer och ringa in vilken stadsdel mannen troligtvis bodde i. Men de fick fast honom först efter en ovanlig, och ifrågasatt, metod där hundratals män i stadsdelen topsades för dna-prov.

Under rättegången visade Örebromannen ingen ånger. Han sa att han vet att han gjort fel, men att han inte känner något över huvud taget.

Jag minns inte att jag hade varit rädd när jag bodde i Örebro. Det trots att polisen gick ut med att de sökte en serievåldtäktsman, och varnade kvinnor för att röra sig ensamma ute på natten.

Att promenera hem från krogen ensam ansågs visserligen dumt, och vi skickade sms och höll koll på varandra. Men det kändes inte som något konstigt. När jag tänker tillbaka på studietiden ser jag fest och förälskelse, tid att lära sig saker och sitta och läsa romaner mitt på dagen.

När jag pratar med vänner från den tiden har de blandade upplevelser. Vissa minns knappt att de påverkats alls, andra minns skräcken som en ständig följeslagare.

Men det värsta är inte att vissa av oss fick leva med rädslan. Det värsta är vad offren utsattes för.

Det känns orimligt att en enda ynklig ung man kunnat orsaka så mycket lidande.

Den 11 oktober släpptes Örebromannen ut ur fängelset. Han hade suttit åtta av sina tolv år och blev därför villkorligt frigiven, som brukligt är för förstagångsförbrytare. Att han dömts för 14 brott gjorda under fem års tid ändrar inte det.

Enligt Kriminalvårdens bedömning är det hög risk att Örebromannen begår nya brott. Det trots att han genomgått tre behandlingsprogram under tiden i fängelset.

SVT Örebro intervjuade tidigare i år psykologen Jonas Lennestål, som säger att serievåldtäktsmän är notoriska återfallsförbrytare. En av tre begår brott igen. Men han säger också att även de kan botas – två tredjedelar kommer trots allt inte att våldta igen.

Örebromannen Niklas Eliasson har nu fått ett nytt namn, en skyddad identitet och en hemlig adress. Det svenska och det finska rättssystemet liknar varandra här. Gärningsmannens chans till ett nytt liv väger tyngre än behovet att skydda kvinnorna från eventuella nya våldtäkter. Vi spärrar inte in någon på livstid, inte ens om det finns hög risk att han kommer att skada andra igen.

”Gärningsmannens chans till ett nytt liv väger tyngre än behovet att skydda kvinnorna från eventuella nya våldtäkter.”

ANNAKAISA SUNI

Nyhetschef