Överväldigad Kuhta såg sin skjorta hissas
Nästan på dagen 22 år efter att Kimmo Kuhta debuterade i IFK-skjortan hissades hans nummer 9 till taket i Helsingfors ishall.
En fullsatt läktare inför matchen mellan HIFK och Tappara. Allas blickar på en man: Kimmo Kuhta. Efter ett känslofyllt tal drar han på sig den bekanta spelskjortan med namnet Kuhta och numret 9 på ryggen medan fansen applåderar. Applåderna ökar då stunden alla väntat på kommer. Kuhtas nummer 9 hissas till taket där den får göra sällskap med Stig Wetzells (nummer 1), Heikki Riihirantas (5), Simo Saarinens (7), Matti Murtos (17), Matti Hagmans (20), Mika Kortelainens (22), Pertti Lehtonens (23) och Sakari Lindfors (35) spelskjortor.
– Jag anser att det här är det största jag nått som hockeyspelare. Händer det här på riktigt mig? Uppskattar de mig så här mycket att de hissar numret 9? Det här är jätteviktigt för mig, säger Kuhta med eftertryck.
Kuhtas tankar har på sistone kretsat mycket runt den festliga kvällen.
– De senaste tre-fyra dagarna har varit smått stressiga då jag bara funderat på den här kvällen. Men då jag i dag vaknade så kändes det bra. Jag ska njuta av det här och inte göra det för nervöst för mig. Det här är det största möjliga hedersomnämnandet man kan få av sin klubb.
En gång IFK, alltid IFK
43-åriga Kuhtas första minnen från hallen på Nordenskiöldsgatan är från början av 1980-talet.
– Under de första åren köpte farsan säsongsplats bredvid trappan. Hallens bästa sittplats var på trappan – den var gratis, säger Kuhta och skrattar.
– Farsan berättade mig vem som var vem och vilken spelare det lönade sig att hålla koll på. Ända sedan dess har jag gillat IFK. Jag har starka minnen av spelare som ”Hakki” (Matti Hagman) och (Tony) Arima.
Far och son Kuhta hade ändå inte säsongsbiljetter för slutspelet våren 1983 då HIFK firade sin femte FM-titel. Säsongen 1997-98 spelade Kuhta 23 matcher för HIFK men fick inte sitt namn ingraverat på bucklan då rödtröjorna satte stopp på titeltorkan.
Våren 2011 fick Kuhta äntligen sin belöning. I en oförglömlig kvartsfinalserie slog HIFK ut Jokerit med 4–3 i matcher. Sedan seglade laget ohejdat mot klubbhistoriens senaste titel tack vare åtta raka segrar över först Lukko och sedan Blues – klubben där Kuhta spelade sina två första ligamatcher innan det blev över åttahundra i IFK-skjortan.
– Den stunden hade man alltid jobbat för, säger Kuhta om ögonblicket han tillsammans med Ville Peltonen höjde bucklan.
– Ett känslofylldare ögonblick var ändå de fem sista minuterna i den sjunde matchen mot Jokerit. Det var tufft. Matchen var avgjord, vi ledde med 5–1. Man kunde bara njuta av de sista minuterna och alla på läktaren stod upp. Jokerit var vår ärkefiende, inget annat lag tände oss spelare eller fansen på samma sätt. Jag är lycklig att jag fick uppleva det. Efter det var det bara att lira hockey. Läget var hela tiden under kontroll.
”Kvällen fortsätter tills jag somnar”
Efter den högtidliga ceremonin fortsatte Kuhtas kväll tillsammans med nära och kära samt med över hundratjugo inbjudna gäster. Kvällens tema: nu ska det njutas.
– Kvällen fortsätter ända tills jag somnar, säger Kuhta med ett flin.
En oförglömlig kväll i hallen där nummer 9 fått uppleva stora känslor ända sedan debuten hösten 1996.
– Det är väldigt fint att ännu en gång få tacka alla. Utan fansen skulle det här aldrig ha hänt.