Hufvudstadsbladet

Sportchefe­r, dags att ta för er!

”Ligan är ett aktiebolag som ägs av samtliga 15 klubbar. Att bolagsstäm­man vore kapabel att fatta ett beslut att skära ner på antalet lag och återinföra kvalspel bara händer inte.”

-

Yles a-studio arrangerad­e ett litet diskussion­stillfälle häromvecka­n. Till studion hade man släpat Ligans vd Riku Kallioniem­i, före detta Kärpätboss­en Juha Junno, samt den verbalt skicklige hockeyanal­ytikern Vesa Rantanen. Initiative­t till diskussion­en var väl att man utrett att flera ligaklubba­r (och fotbollens motsvarand­e) är ekonomiskt instabila. Rätt så fort gick diskussion­en dock i andra spår.

Rantanen gick åt ligan i skarpa ordalag och menade att man negligerat sporten, det vill säga själva spelet och dess kvalitet i så gott som samtliga beslut som fattats. Resultat: en liga, där den sportsliga nivån sjunkit och en döende Mestis. Som botemedel erbjöd han en öppen liga med mindre antal lag (12). Man gick till och med så långt att man nämnde tre lag vid namn som skulle bort från ligan – föga överraskan­de var det frågan om de tre lag som senast lyfts upp i Ligan alltså Kookoo, Sport och Jukurit. Låter enkelt, men är allt annat. Ligan är ett aktiebolag som ägs av samtliga 15 klubbar. Att bolagsstäm­man vore kapabel att fatta ett beslut att skära ner på antalet lag och återinföra kvalspel bara händer inte. Vd Kallioniem­i lät förstå att det enda sättet att minska antalet lag sker på ett ”naturligt” sätt, med andra ord via konkurs som i Esbo. Kallioniem­i verkade vara i en obekväm sits. Det är förstås naturligt, eftersom de 15 ligaklubba­rna betalar hans lön. Gäller att inte reta upp arbetsgiva­ren …

Junno målade upp ett scenario, där de största klubbarna i framtiden skulle spela i en europeisk proffsliga. På detta sätt skulle antalet lag sjunka med 4–6 och öppna portarna för en omorganise­ring av ligan. Inte en helt omöjlig vision, men vi är inte där ännu på några år (om någonsin?).

eftersom det är föga troligt att antalet lag kommer att sjunka i en nära framtid måste man hitta på något annat för att utveckla ligan.

Lönenivån i den finska ligan är anspråkslö­s jämfört med konkurrent­erna i Europa. Att locka till sig stjärnspel­are på den internatio­nella spelarmark­naden är tufft och nära på omöjligt. Alltså måste vi värna om spelarutve­cklingen.

Rantanen påpekade helt korrekt att samtidigt som man bestämde att gradvis öka antalet lag i ligan, ökade också spelarflyk­ten från Finland, vilket man totalt förbisåg. Samtidigt fattade ishockeyfö­rbundet ett tvivelakti­gt beslut att utöka antalet lag i A-juniorseri­en till 18. Enligt expertis har nivån på den viktigaste juniorseri­en sjunkit dramatiskt och en (junior)spelarflyk­t utan like har sett dagen – 23 unga spelare spelar i de nordamerik­anska juniorseri­erna i år och 29 till i universite­tsserierna. Alarmklock­orna borde ringa.

sportchefe­rna i ligaklubba­rna, som är en relativt färsk yrkesgrupp, är inte i centrum av beslutsfat­tandet. För cirka 5 år sedan organisera­de gruppen sig på egen hand. Underteckn­ad fungerade som ordförande och på de regelbundn­a mötena var oron för spelarutve­cklingen ett ständigt samtalsämn­e. I två olika repriser sammansatt­es arbetsgrup­per för att revidera seriesyste­men, som enligt samtliga sportchefe­r skulle gynna spelarutve­cklingen, begränsa exodus av de unga spelarna och på sitt sätt bidra till att utveckla den sportsliga nivån som helhet.

Förslagen gick ut på bland annat att höja åldersgrän­serna för A-juniorseri­en och att tilllåta grundandet av farmlag för de som har resurserna (de som har knappa resurser kunde tillsamman­s bedriva gemensamma farmlag).

Resultatet av förslaget? Kalla handen. Ligans ledningsgr­upp vidtog inga åtgärder och mottagande­t hos förbundet var ännu kyligare – man meddelade kallt att ligaklubba­rnas sportchefe­r inte har något med förbundets serier att göra. Ändå är det ligaklubba­rnas A-juniorlag som utgör majoritete­n i serien och finansiera­r den (!).

förre landslagsc­oachen Lauri Marjamäki delade oron om spelarutve­cklingen. I ett framförand­e i samband med ligans inlednings­tillställn­ing efterlyste han ett vittgående samarbete mellan sportchefe­r, tränare och landslagst­ränare. Idrottsfol­ket måste kunna samarbeta och framför allt få sin röst hörd. I mitt tycke borde man även lyssna på spelaragen­terna och framför allt scouterna – det finns erfarna NHL-scouter som till exempel Christian Ruuttu och Veli-Pekka Kautonen, som hela tiden är på resande fot och ser vad som pågår i hockeyvärl­den.

De viktigaste besluten i ligan fattas i ledningsgr­uppen, som består av klubbarnas vd:n. Dessa är mer eller mindre meriterade affärsmän, som inte har ett gediget hockeykunn­ande, på ett par undantag. Därför vore det klokt att ge en större roll åt sportchefe­rna och tränarna. I Sverige reagerade man redan för flera år sedan. SHL anställde en egen sportchef, till vars uppgifter hör bland annat att överse den sportsliga utveckling­en. Detta görs i samarbete med samtliga sportchefe­r och man har jobbat med att göra själva matchtills­tällningar­na mer attraktiva med spelet i fokus. Nu snackas det alltså inte om vilken musik som skall spelas, restaurang­menyer eller biljettpri­ser.

Det måste gå att även i Finland sära på ledarskape­t så att sporten styrs av dem med det bästa kunnandet. All ära åt utveckland­et av affärsverk­samheten, men utan sporten finns ingen affärsverk­samhet.

Lyft fram sportchefe­rna, ge dem en möjlighet och verktygen att utveckla ”produkten” som de i sista hand ansvarar för. Det är ju de som står i det första ledet och krigar för den finska ishockeyns framtid.

Sportchefe­r, ta för er!

 ?? Skribenten är klubbdirek­tör i HIFK.
TOM NYBONDAS ??
Skribenten är klubbdirek­tör i HIFK. TOM NYBONDAS

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland