Vem är Paulovinnaren Brannon Cho?
23-åriga segraren i Paulotävlingen har formats av två nordbor, älskar EsaPekka Salonen och hoppas kunna spela mera kammarmusik i framtiden.
I sin hand har han en stor blombukett som han har fått av fru Jenni Haukio.
– De här blommorna är från Finlands första dam, så jag vill egentligen ge dem till dig och Kari, förklarar färska vinnaren i Paulo-cellotävlingen Brannon Cho när han överräcker buketten till Minna Oikkonen som har härbärgerat honom under hela tävlingens gång.
Hon beskriver honom som en utomordentligt trevlig ung man.
– Han är fantastisk, skrattar hela tiden och är verserad, säger Oikkonen som är uppenbart lycklig över att ha sett Cho vinna.
När vi sätter oss ner i bänkraden på Musikhuset efter prisceremonin är den färska vinnaren inte sen att återbörda komplimangen.
– Jag var väldigt lycklig att landa hos dem.
Hög arbetsmoral
Berättelsen om musikern Brannon Cho börjar som så ofta i tidiga barndomen. Han började spela piano som femåring och cello när han var sju. I början var cellospelet en hobby, men som elvaåring träffade han dansken Hans Jørgen Jensen, som har undervisat hundratals cellister vid Northwestern Bienen School of Music i Chicago. Jensen skulle under de elva följande åren komma att bli en viktig mentor och förebild för Cho, och spela en avgörande roll för hans utveckling.
– En stor del av min självdisciplin och arbetsmoral kommer från honom. Standarden för alla mina idéer och för varje rörelse som jag gör härstammar också från honom.
Brannon Cho är i dag 23 år gammal och har lämnat sin långvariga lärare. Han slutförde sin kandidatexamen i fjol och gick därefter över till att avlägga sitt diplom för Laurence Lesser vid New England Conservatory i Boston, där han studerar ännu nästa år.
När Cho kom till Lesser tänkte han sig att han inte skulle ha så mycket att lära sig, men den uppfattningen visade sig felaktig.
– Jag hade lärt mig att förverkliga många tekniska aspekter mer eller mindre automatiskt, eftersom jag ville att spelet skulle låta lätt. Men Lesser lärde mig att ingenting kan spelas automatiskt. Även om det får låta lätt, skall allt vara uppsåtligt, speciellt när det gäller tajmning och att hålla publiken i spänning.
Fokuserar på berättelser
– Laurence Lesser har lärt mig mycket på ett emotionellt plan. Han har lärt mig massor om att kommunicera effektivt med publiken, vilket inte bara handlar om att ha en idé och spela bra, utan också uttrycka känslor och framföra berättelser. Om du kan framföra en berättelse i musiken, kommer allt att bli så levande.
Gestaltade du någon särskild berättelse när du spelade Prokofjevs Sinfonia concertante i finalen? – Det är ett så pass stort stycke att det känns som om man genomlever en hel livstid inom loppet av 45 minuter. Det politiska klimatet i Sovjetunionen på 1950-talet var sådant att Prokofjev inte kan ha haft det lätt. Här finns tuffa, plågsamma och till och med äckliga element, men också musik som är så himmelskt vacker att den knappt existerar på den här planeten.
Tänker du aktivt på biografiska fakta om Prokofjev som inspirationskälla för din tolkning? – I fallet med Sovjetkompositörer, ja. Jag kan knappt föreställa mig hur dåliga förhållandena var på den tiden. Men stycket skrevs i nära samarbete med cellisten Mstislav Rostropovitj, så också hans livshistoria och hjältemod har influerat mig, säger Cho som första gången spelade stycket med Tokyofilharmonikerna i Cassado-tävlingen 2013.
– Jämfört med i dag känns det som om jag inte visste någonting om stycket då.
Cho har förutom för sina ordinarie lärare också tagit lektioner för Frans Helmersson och Ivan Monighetti, som båda satt i juryn.
– De är alla unika på sitt sätt. Men med den teknik som jag lärde mig av Jensen kan jag säga att de europeiska lärarna befriade min fantasi när det gällde att söka klangfärger.
Färdig med tävlandet
I Brannon Chos framtidsplaner ingår att åka tillbaka till USA, förbereda kommande konserter och slutföra sina studier. I februari ger han sin första konsert i Korea därifrån föräldrarna kommer.
– Trots att jag är född i USA växte jag upp med koreanska influenser. Jag talar också koreanska med mina föräldrar, så det är väldigt hjärtevärmande för mig att få konsertera i Korea.
I framtidsplanerna ingår också att spela mera musik av levande tonsättare och kammarmusik som han spelat knapphändigt när han ständigt förberett sig för nästa tävling. I somras besökte han för första gången musikfestivalen i Marlboro i Vermont, dit han planerar återvända.
Efter att i några år ha cirkulerat i ”tävlingskretsloppet”, då han lärde känna merparten av deltagarna i årets Paulotävling genom möten på olika arenor, hoppas Cho att han nu är färdig med tävlandet.
– Jag beundrar Kian Soltani,som efter segern i förra Paulotävlingen var färdig med tävlandet och i dag gör en strålande karriär. Jag hoppas att det finns andra sätt att utvecklas på än genom tävlingar.
– Men jag tror tävlingarna är nödvändiga för den som är inriktad på en solokarriär. Man slås ner men tvingas också upp igen, hela tiden måste man tänka på hur man kan bli bättre på att spela och kommunicera med publiken. Somliga tycker om att delta i galet många tävlingar, ett dussin i året. Det är alldeles för mycket. Själv har jag deltagit i en tävling om året eller vartannat år. Jag har arbetat med repertoaren en god stund, utan att försöka göra allt hela tiden. Och viktigare än placeringen har hela tiden det varit det konstnärliga resultatet. Det har gjort mig betydligt bättre som cellist och musiker.
Finns det några särskilda kompositörer som du vill spela i framtiden? – Jag älskar faktiskt Esa-Pekka Salonens musik, han har skrivit fantastisk stråkkvartettmusik och jag visste inte tidigare att han också har ett solocellostycke. Thomas Adès, som visst också är här, är likaså anmärkningsvärd. Och eftersom vi har så många fina levande tonsättare, vill jag verkligen lära mig deras språk och gränserna som de hela tiden tänjer på.
”En färdig konstnär”
Paulotävlingens grundare och juryns eviga ordförande Arto Noras beskriver Brannon Cho som en färdig konstnär, färdig att spela var som helst, på vilka arenor som helst. Även om han inte var alla jurymedlemmars favorit från början höll hans prestationer hög nivå tävlingen ut.
– Valet var synnerligen lätt. Som jurymedlem kan man vara nöjd över att få ge första priset åt en musiker som Cho.
Noras bedömer också att Cho inte tillhör någon särskild skola, inte placerar sig på någon axel eller i något fack.
– Han en cellist i egen rätt, men en god representant för den klassiska cellokonsten. Han är på många sätt en idealisk vinnare. Läs mer om tävlingen och omdömen om finalisterna på HBL.fi/kultur.