Ett typiskt merkelskt sätt
”I en tid där rakryggade och principfasta statsmän börjar bli en bristvara, hade man önskat att Angela Merkels politiska bana fått ett snyggare slut.”
IRMA SWAHN är en fri journalist som pendlar mellan Berlin, Helsingfors och Ingå.
Aldrig förr har ett delstatsval i Hessen följts med ett sådant intresse över hela Tyskland.
Ingalunda av något brinnande intresse för hessisk lokalpolitik utan för att alla visste att nu röstas det om politik på förbundsnivå, det vill säga först och främst om Angela Merkels koalitionsregering men också om framtiden för bägge partier.
En första fingervisning åt vilket håll det lutar gavs redan i Bayern där CDU:s systerparti CSU som på ett undantag när regerat allena i upphöjt majestät sedan Förbundsrepubliken bildades 1946. Nu rasade understödet ner till rekordlåga 37 procent och CSU är tvunget dela med av makten. Partiet bildar en koalition med Freie Wähler, de fria väljarna, ett konservativt regionalparti.
Valutgången var ett hårt slag mot kristdemokraterna, men Merkel nöjde sig med att beklaga valresultatet. Det var ju ändå inte hennes eget parti, CDU det var fråga om.
Men efter pyrrussegern i Hessen har förbundskanslern tydligen sett det nödvändigt att ta vissa konsekvenser.
CDU förblev största parti och kan fortsätta den förra koalitionen med Die Grünen. Men Volker Bouffier får finna sig i att leda en betydligt grönare delstatsregering än tidigare. CDU tappade i Hessen över 11 procent av tidigare väljarunderstöd medan de Gröna ökade sitt med nästan 9 procent.
Socialdemokraterna tappade nästan lika mycket som CDU och det sammanlagda resultatet visar med all önskvärd tydlighet vad väljarna anser om Merkels så kallade stora koalition.
Bägge partier måste ta sig en grundlig titt i spegeln och komma på sätt att förnya sig. Förnyelse brukar ofta innebära yngre krafter.
Att Angela Merkel inte längre ställer sig till förfogande som CDU:s ordförande men ändå vill fortsätta som förbundskansler valperioden ut är en intressant halvmesyr. Och ett typiskt merkelskt sätt att reagera på krissituationer. Först inte göra någonting alls och sedan försiktigt skrida till verket, ofta steg för steg.
På det här sättet har hon kastat in en handske men behållit den andra.
Det kanske största missnöjet med Merkel inom partiet har varit att hon drivit CDU för långt mot mitten. Varför skulle väljarna rösta på SPD när man får samma “socialdemokrati” av CDU, som är ett större och pålitligare parti, har många frågat sig. Merkel skulle gärna se partiets generalsekreterare Annegret Kramp-Karrenbauer som sin efterträdare, antagligen för att hon i så fall skulle fortsätta på Merkels linje. Men det finns också andra intresserade, och de skulle gärna styra partiet högerut. Den unge Jens Spahn, nu hälsovårdsminister har nämnts, Nordrhein-Westfalens regeringschef Armin Laschet är en annan. Före detta gruppordförande Friedrich Merz är en tredje konservativ, marknadsinriktad kraft. Merz har varit tio år borta från politiken, i tiderna utmanövrerad av sin partiledare. Men det är partikongressen i december som avgör.
Inom EU och på det internationella planet riskerar Angela Merkel att bli en lam anka. I synnerhet inom det oroliga EU, där nya ansikten snart sitter på viktiga poster, har en försvagad tysk förbundskansler svårt att hålla positionen som EU:s ledande kraft.
Ändå är Angela Merkel värd all beundran. På samma sätt som hon visade sin moraliska styrka när det gällde flyktingpolitiken är det samma raka rygg som står bakom beslutet att lämna ordförandeskapet för partiet, hennes politiska hemvist. Partiet som hon vuxit i, kämpat för och lett i nästan 20 år.
Hon fick betala ett högt pris för sin hållning i flyktingkrisen 2015 och nu gör hon åtminstone en delbetalning för vad som gått snett på senare år. Angela Merkel tar sitt ansvar. I en tid där rakryggade och principfasta statsmän börjar bli en bristvara, hade man önskat att Angela Merkels politiska bana fått ett snyggare slut.
Å andra sidan är ett “lyckligt slut” mycket få gamla stora ledare förunnat.