Konventionellt och fantasilöst firande
Akademins 100-årsjubileumskonsert ägde rum i småtråkiga tecken med en återblick på de i sig anmärkningsvärda musikaliska traditionerna.
JUBILEUMSKONSERT
Åbo Akademi 100 år
Akademiska Orkestern, dirigent Sauli Huhtala. Brahe Djäknar, Florakören, dirigent Ulf Långbacka. Pedavoces, dirigent Maria Timoshenko. Maikki Säikkä, sopran, Andreas Nordström, tenor, Pasi Helin, piano, Jyrki Lumiainen, slagvek, Mathias Waenerberg, synt, Kim Engblom, elektronik, konferencier Maria Nylund. Akademisk festkonsert i Konserthuset i Åbo 28.10.
Studenterna vid Åbo Akademi hade valt att helt undvika det studentikosa och arrangera en jubileumskonsert i konventionell, lite tråkig form med återblickar på Akademins icke föraktliga musikaliska traditioner. Två miniatyrer för sopran och orkester av Alfred Anderssén respektive John Rosas kompletterades av ett lättfotat orkesterarrangemang, Variationer över ett tema av Karl Karlsson, och en enkel, meditativ tonsättning av Jarl Hemmers text, Jag ville vara havet av Akademiska Orkesterns ständige dirigent Sauli Huhtala. Maikki Säikkäs lyriska sopran saknade tyvärr den genomslagskraft som hade behövts för att rösten skulle bära över orkestern.
Kantaten Jordens sång skrev Jean Sibelius för Åbo Akademis invigning hösten 1918 men den uruppfördes först våren 1919. Att kantaten nu vid 100-årsjubileet skulle stå på programmet var självfallet. Efter en lite tveksam inledning växte tolkningen i monumentalitet trots Sauli Huhtalas lite försiktiga dirigering och studentkörernas och orkesterns samspel var helt njutbart.
”Det finns inga dåliga körer, endast dåliga dirigenter”. Eller tvärtom. Det var lätt att inse sanningen i detta påstående när Pedavoces under sin dirigent Maria Timoshenko tolkade två sånger av Jean Sibelius, Till Therèse Hahl och Till fosterlandet. Trots att kören var decimerad – normalt lär Pedavoces bestå av cirka 45 korister, nu stod där 25 sångare på konsertestraden – fick Timoshenko sin ensemble att sjunga kraftigt och energiskt med en välbalanserad och aktiv klang. Så skall en kör dirigeras.
Jubileumskonsertens höjdpunkt blev som väntat Ulf Långbackas cirka tjugo minuter långa jubileumskantat Undrans mosaik. Kantatens text – kantaten uruppfördes redan i Vasa – är citat ur olika filosofers (Aristoteles, Nietzsche, Vergilius) texter om ”undrandet, tänkandet och människans syn på sig själv”. Musiken är typisk Långbacka, fritonal, men melodisk och harmoniskt förmodligen ganska lättsjungen. Jag fick den uppfattningen att körerna hade tillägnat sig musiken helhjärtat, uruppförandet hade ju redan skett, och att man sjöng med en viss säkerhet. Instrumentariet ära högst originellt och funktionellt med Pasi Helin påpasslig vid pianot och Jyrki Lumiainen vid pukorna. Mathias Waenerberg vid synten, som först vägrade gå i gång, hörde jag inte mycket av medan Kim Engbloms elektroniska fond var suggestiv. Sångsolisterna Maikki Säikkä, sopran och Andreas Nordströn, tenor gjorde sitt bästa men musiken skulle säkert fungera bättre med professionella solister.
Texten som inspirerat tonsättaren framfördes på fem olika språk, inte alltid helt korrekt uttalade, men trots att texten fanns noggrant återgiven i programboken och trots att vissa delar reciterades, fann jag det åtminstone delvis svårt att tillägna mig dess budskap. Informationsflödet var för stort. Förhoppningsvis finns det kapacitet att spela in Undrans mosaik på skiva och förhoppningsvis förblir framförandena inte vid dessa två gånger.