Pärmäkoski i ny situation: ”Jag är inte svartsjuk – ännu”
Landslaget är en helt annorlunda omgivning än för tio år sedan, då Krista Pärmäkoski först debuterade i VM. – Vi har lärt oss att vara glada för varandras framgångar, säger hon.
Det är mycket som är annorlunda när skidlandslaget förbereder sig för en ny säsong. En ny chefstränare. Flera nya ansikten i landslaget. Välbekanta profiler som Aino-Kaisa Saarinen, Sami Jauhojärvi och Matias Strandvall har lämnat landslaget.
Krista Pärmäkoski befinner sig plötsligt i en situation, där det är hon som är förebilden och frontfiguren i damernas landslag. Hon är inte äldst, men meriterna talar för sig.
– Aikku och Ritu har varit mammafigurerna, men Ritu var inte med landslaget under försommaren så det var en annorlunda situation. Vi har många unga, som är intresserade av vad jag gör – precis som jag var intresserad av att följa Aikku, Ritu, Virpi (Kuitunen) och Pike (Pirjo Muranen) då jag först kom in i landslaget, säger Pärmäkoski i en intervju med HBL.
– Jag vill vara öppen, fast det som fungerat för mig kanske inte fungerar för alla andra. Det är inte bort från mig.
Intern konkurrens
Det är ingen större hemlighet att den ovannämnda kvartetten, Kuitunen, Roponen, Saarinen, Muranen, inte precis var bästa vänner – fast de bland annat skidade hem VMguld 2007 och 2009. Landslagets atmosfär var tidvis ungefär lika varm och omfamnande som en vinternatt i Chanty-Mansijsk.
– Det är helt normalt att det alltid är hård konkurrens sinsemellan. Vi är ändå vänner och hejar på varandra. I det avseendet är landslaget proffsigare än kanske någon gång förut. Vi kan vara glada för varandra, säger Pärmäkoski.
– Vi är inte fiender. Men det är klart att det blir intern konkurrens i vilket jobb som helst. Det svider om någon är bättre eller tar ens plats. Det hör till – och visar att jobbet betyder mycket för en.
I landslaget är det förstås alltid konkurrens om att vara en av de fyra som platsar i stafettlaget – eller får starta i någon av de invididuella sträckorna. Pärmäkoski är i det avseendet i en unik situation att hon får själv välja vilka sträckor hon kör i VM.
Inte svartsjuk
En annan stor förändring som skett inför den här säsongen är att Matti Haavisto ersatt Reijo Jylhä, som var
Finlands chefstränare de fyra föregående säsongerna. Haavisto: förut känd som vallachef och Pärmäkoskis personliga tränare.
– Det är förstås en liten skillnad att jag måste dela honom med de andra under träningslägren, men inte har han förut heller varit med under varje träningspass. Jag har inte blivit svartsjuk – ännu, säger Pärmäkoski.
– Den största skillnaden kan vara den att jag har vant mig vid att kunna ge direkt respons då han var vallachef. I vinter måste jag kommunicera med Aki Hukka. Men jag känner förstås Hukka och han är en mottaglig person.
Haavisto har talat om ett oundvikligt generationsskifte i landslaget och många har redan hunnit uttrycka sin oro över längdåkningens framtid i Finland. Sist och slutligen var det Pärmäkoski och Niskanen som stod för landslagets framgångar i OS i Pyeongchang.
”Lite bekymrad”
Johanna Matintalo, Eveliina Piippo och Susanna Saapunki hör till de nya begåvningar som redan debuterat i landslaget, medan Anita Korva fortfarande får vänta lite. Matintalo har skidat både i VM och OS, medan Saapunki var med i VM i Lahtis.
– Ja, på ett sätt är jag lite bekymrad över framtiden. Men framgångarna kommer alltid i vågor. Norge är kanske ett undantag, men annars kan ingen producera nya talanger hela tiden. Sverige har Ebba Andersson, men inte har de heller så många nya på kommande, säger Pärmäkoski.
– De unga är i bra form. Jag var ju inte heller direkt så bra då jag kom in i landslaget. Jag tog mina första VM-medaljer 2011, men efter det hamnade jag i en liten svacka. Man måste bara ge dem tid.
Pärmäkoski, då Lähteenmäki, tog silver i lagsprint, brons i stafett och femte plats på 10 km klassiskt i VM i Oslo 2011. Men det var egentligen först i hemma-VM 2017 som hon verkligen slog igenom och vann sin första individuella VM-medalj.
Nästa steg
Åren 2013–2015 tog Pärmäkoski VM-brons i stafett, VM-brons i lagsprint och OS-silver i stafett, men annars finns det inte hemskt mycket att orda om de säsongerna. Många undrade vad som hänt med stortalangen.
– Jag var ofta sjuk. I Sotji var jag i mitt livs form, men inledde OS med en antibiotikakur. Vi funderade med Matti vad vi kan göra för att ta det nästa steget. Det nya steget var en större träningsvolym.
Mera träning: låter enkelt men är inte alltid så enkelt, då det gäller att undvika överträning och sjukdomar. Största delen av Pärmäkoskis träning är dock lugn, aerob träning – och samma tema har fortsatt i sommar. Hittills har hon tränat 452 timmar, varav 83 procent grundträning. Det har blivit en aning mindre höghöjdsträning än förut, men i grunden har konceptet varit detsamma som förut.
Det enda bakslaget för Pärmäkoski var egentligen värmeböljan i Finland. Efter att ha återvänt från Seiser Alm hade Pärmäkoski problem med att återhämta sig före Blinkfestivalen i Norge och följande läger i Pontresina.
– Hur jag än lättade på träningen var det svårt, då jag inte kunde sova. Det var orsaken till att det inte gick så bra i Blinkfestivalen, säger Pärmäkoski.
Lätta banor i VM?
Något som Pärmäkoski fokuserat på i sommar är att åka skate utan stavar. Det beror på banprofilerna i Seefeld, där det är en snabb utförsbacke före skidstadion och en kort och snabb målraka.
– Till exempel i ankarsträckan i stafetten gäller det att vara redo i slutet och inte hamna i de andras fötter, som det kanske hänt mig någon gång förut.
Bland annat Iivo Niskanen har redan hunnit kritisera banorna i Seefeld för att vara för lätta. Det sade han i och för sig också inför OS i Pyeongchang – innan han vann OS-guld på 50 km. Men då varierade också föret en hel del. På pappret är banorna i Seefeld relativt lätta, men det finns flacka segment ovanpå uppförsbackarna och långsluttande utförsbackar där man är tvungen att trycka på.
– Jag tror den starkaste vinner där också. Banprofilerna är vad de är. Man måste kunna skida hårt där. Det hjälper inte att klaga över att spåren är för lätta, säger Pärmäkoski.
– Föret kommer att inverka mycket på om banorna blir extra tunga eller extra lätta.
Redo att möta Johaug
VM i Seefeld går på måttlig höjd, 1 200 meter över havet. Det borde fungera bra för Pärmäkoski, som satsat en hel del på höghöjdsträning under de senaste åren. Hon planerar också att genomföra sitt VM-läger på ännu högre höjd i Seiser Alm före Seefeld, som avgörs i slutet av februari till början av mars 2019.
Pärmäkoski: ett VM-silver, ett OS-silver och två OS-brons på individuella sträckor. Ett guld saknar Pärmäkoski fortfarande.
Ett av OS-bronsen delade hon med Norges Marit Bjørgen, tidernas mest framgångsrika vinterolympier. Bjørgen avslutade sin karriär efter ytterligare fem medaljer i Pyeongchang – men Therese Johaug är tillbaka efter sin avstängning. Johaug var i en klass för sig i Falun 2015.
– Marit är borta, men Therese är tillbaka och det kommer tuffa unga skidåkare. Ebba Andersson kommer att vara tuff och jänkarna förbättrar säkert som lag. Jessica Diggins har fått en stor dos av självförtroende, säger Pärmäkoski.
– Jag tror inte Therese är lika överlägsen som förut, fast hon är i bra form. Jag vet att min fart har blivit bättre och säkert har de andra också blivit bättre. Jag är åtminstone mer redo än förut att tävla mot Therese.
Jag tror inte Therese (Johaug) är lika överlägsen som förut, fast hon är i bra form. Jag vet att min fart har blivit bättre och säkert har de andra också blivit bättre. Jag är åtminstone mer redo än förut att tävla mot Therese.