Skickliga snubbar som tonsnickrare
Risto-Matti Marins senaste skiva med fem nya verk är ett värdefullt tillskott till den inhemska pianomusiklitteraturen.
Sixth Sense. Inhemsk pianomusik av Hämeenniemi, Whittall, Miettinen, Gheorghiu. (Alba)
Risto-Matti Marin har skapat sig ett rykte som en pianist för vilken inga tekniska hinder är oöverkomliga. Sedan flera år har han profilerat sig som uttolkare av krävande romantisk virtuosrepertoar, men den nya musiken har också legat honom nära om hjärtat. Föreliggande skiva är en ganska naturlig slutprodukt av de båda ådrorna i hans konstnärliga profil.
Den gemensamma nämnaren för skivans verk sägs vara att de är tydligt förankrade i traditionen. Det här är förstås en tolkningsfråga, men det är lätt att finna belägg för påståendet. Överlag tar styckena väl vara på möjligheterna till klanglig rikedom som en modern flygel, trots sina begränsningar, generellt ger.
Mäktigt intryck
Allra tydligast är det här på öppningsspåret, Eero Hämeenniemis sjuminutersstycke Kanggul vellam (Yön tulva, Nattens flod), där virtuosa virvlar möter lyssnaren från första stund. Sällan stöter man på musik från våra dagar som lika tydligt återkopplar till och bygger vidare på den pianistiska tradition, som kulminerade med Liszt och Chopin. Hämeenniemi använder hela sitt ingående kunnande om pianot som instrument för att skapa målerisk musik; baslinjen formar en tydlig profil och den uttänkta, klart koncipierade storformen underlättar troligtvis också för en lyssnare utan förhandskunskaper att följa skeendena. Intrycket är på det stora hela mäktigt!
Matthew Whittalls The Winedark Sea V, där tonsättaren drömmer sig till havets strand, är på ett helt annat sätt målerisk, stämningssökande musik, som skimrar i färger av Debussy, Skrjabin, Michael Nyman och kanske någon semikomplex nordamerikan (alltså ingen minimalist men inte heller Carter). Keith Jarrett kommer också i hågen när det gäller temperament och dramaturgisk uppbyggnad.
Skivans mest invecklade komposition är Juho Miettinens första sonat, Det sjätte sinnet. Den svagaste delen i verket är inledningen, som förvisso sakta växer och tryggt leder in lyssnaren i tonsättarens tonvärld. Men inledningen är onödigt invecklad, för knappt tre minuter in avslöjas styckets verkliga natur i en härligt rytmisk sats som kunde liknas vid en modernistisk ragtime (här ligger Carter överraskande nära som referenspunkt!). Trots uppenbara kvaliteter finns något i Miettinens sonat som gör att den inte når ända fram till mig.
Hämeenniemis Trastevere-variationer skiljer sig väsentligt från Nattens flod. Även om stycket fungerar på flygel, hörs det att den rytmiska och lite hackiga satsen ursprungligen är skriven för cembalo.
Långt ovanom det alldagliga
Härifrån är övergången till Matei Gheorghius tredje sonat lätt att missa, för samma hackighet går igen och utvecklas ännu längre hos Gheorghiu i en generellt sträv kontext. Den stora sonaten har ändå många sidor och här ryms en hel värld av texturer från det dova dånet och de frågande replikerna till det sprakande fyrverkeriet, som knyter ihop stycket på slutet och höjer det långt ovanom det alldagliga!
Risto-Matti Marin lyfter själv fram att alla skivans tonsättare är män och säger att det får betecknas som en brist, men försvarar sig med att detta endast är ett sammanträffande. Marin är kanske inte den mest poetiska pianisten, han får tidvis till och med betecknas som maskulint kraftig, men han är samtidigt en klippa på vilka verken tryggt vilar. Och hur man än ser på saken är skivan med uteslutande premiärinspelningar ett viktigt tillskott till den inhemska pianomusiklitteraturen och en bragd för alla inblandade.