En ny Robyn intar scenen
Efter åtta långa år är Robyn tillbaka med ett album som mer än väl kompenserar för hennes frånvaro. Honey är ett välpaketerat popalbum som visar att Robyn bara blir mer kreativ med tiden.
När Robin ”Robyn” Carlsson släppte albumet Body Talk år 2010 skrev hon musikhistoria. Med låtar som Call Your Girlfriend och Dancing on My Own fick den svenska popstjärnan inte bara kritiker att jubla, utan vann också lyssnare runtom i världen. Robyn blev drottningen av hjärtesorg. Jag vill till och med påstå att hon skapade en ny art av brutalt ärliga, melankoliska discolåtar som alla kunde relatera och gråtdansa till.
Men därefter blev det tyst. Robyn slutade att turnera och med undantag av ett par EP:n som hon gjorde tillsammans med andra artister släppte hon ingen ny musik. När hon nu åtta år senare gör comeback som 39-åring med albumet Honey är det dock ingen som glömt henne, snarare tvärtom.
Utvecklas och förnyas
Robyns uppehåll har dels berott på att hennes mentor Christian Falk gick bort, dels på ett uppbrott från pojkvännen. Under de senaste sex åren har Robyn därför gått i intensiv psykoanalys, vänt ut och in på sig själv och enligt egen utsago utvecklats till en ny person.
Det hörs på det nya albumet. Visst finns här alla ingredienser som Robyn gjort sig känd för: syntslingorna, discorytmerna och den säregna och starka rösten. Men medan Robyns tidigare musik var mer renodlad och storslaget sprakande pop har Honey ett mer lågmält anspråk. Medan Body Talk förde tankarna till glittriga men mörka dansgolv klockan tre på natten, verkar det här albumet äga rum på en utomhusklubb i kvällssolen på en strand. Musiken är lite mer hoppfull, lite mer rave och lite mer nyansrik.
Robyn experimenterar bland annat med repetitiva rytmer och 1990-talets r’n’b och house, inte minst i låtar som Between the lines och Send to Robin Immediately. På det här viset blir det också tydligt att Robyn har utvecklats under de åtta åren: hon försöker inte skapa samma sorts musik eller framgång som hon hade 2010 utan hittar nya kreativa vägar.
Mer optimism på gott och ont
För mig som älskade den känslomässigt mörka Body Talk-Robyn blir det en liten konflikt mellan det jag objektivt observerar som ny och innovativ pop på Honey och det jag tycker saknas i emotionell styrka och effekt. När Robyn släppte albumets första singel Missing U i somras grät jag nästan av glädje, men det är också låten som påminner mest om Body Talk. Här hittar man power-pop
med dominanta syntslingor, en refräng som fastnar på hjärnan och en berörande text om utrymmet som blir kvar när någon försvunnit ur ens liv.
Trots att jag gillar titelspåret Honey där Robyn självsäkert deklarerar ”You’re not gonna get what you need, but baby I have what you want” (du kommer inte få vad du behöver, men jag har vad du vill ha), och trots det magiska discoverket Because It’s In The Music som har en rytm och en bridge som får en att tappa hakan, kan jag sakna den poppiga råheten som Robyn hade tidigare.
Honey är definitivt ett välproducerat album där Robyn visar att hon både kan vara den ledsna tjejen på dansgolvet och den glada personen som dansar samba i solen. Men när hon på sista låten Ever again sjunger att hon aldrig ska bli hjärtekrossad igen och visar en betydligt mer optimistisk sida kan en del av mig inte sluta hoppas på att hon har fel. Jag är helt enkelt inte redo att säga hejdå till gamla Robyn riktigt än och hoppas framför allt att det inte dröjer åtta år tills vi ses igen.