J. Karjalainen fullbordar trilogi med stilkänsla och finess
Tredje delen i J. Karjalainens rocktrilogi är både lättlyssnad och full av smarta melodivändningar. I botten ligger en traditionsmedveten bluesrockoch rhythm-and-blueskänsla, skriver Henrik Jansson.
I början av 10-talet kände J. Karjalainen, efter mer än ett decennium i den akustiska folkpopens och countryns landskap, att det var dags att göra något nytt. Eller, som han själv uttryckte saken, ”jag var 54, jag ville rocka”. Så lade han projektet Lännen-Jukka på is, och letade i stället upp fyra garvade proffsmusiker med rockrötter i ryggmärgen: Mikko Lankinen, Tom Nyman, Janne Haavisto och Pekka Gröhn.
Med den sammansättningen föddes albumet Et ole yksin (2013), som återgav honom den popularitetsstatus han haft under de stora popåren på 1980- och 90-talen. Sinulle, Sofia (2015) tog vid exakt där föregångaren slutat, och nu fullbordas nystarttrilogin med albumet Sä kuljetat mua.
Här glider han smidigt mellan olika rotmusikstilar, men i botten ligger hela tiden en skönt gungande, traditionsmedveten bluesrock- och rhythm-and-blues-känsla. Den inramas sedan av ett lite murrigt sound, helt organiskt och utan onödig polering.
Att bandet har läget under kontroll har varit uppenbart från början, men nu har det täta samspelet förädlats ytterligare. Arrangemangen är rätt avskalade, skenbart enkla, men allt sitter som gjutet och då varje liten detalj i helheten läggs ut med stilkänsla och finess behöver man inte göra det svårare än så här.
Mörkare textvärld
Om musiken har ett positivt driv är J:s texter den här gången mörkare och mer problemorienterade än på de tidigare utgåvorna i trilogin. Den öppnande titellåten – en bombsäker hit – slår genast an en stämning där paranoian hotar. ”Jossain minun aivoissa / on huoneesi sinulla / Jossain minun aivoissa / sä kuljetat mua” (ungefär: du har ett rum nånstans i min hjärna, därifrån du styr mig).
Sedan följer snabbt också rockrökaren Rosetta (efter Jean-Pierre och Luc Dardennes 1990-talsfilm) som i en lite hotfull ton – ovanlig för den vardagslyriska J – avhandlar våld inom förhållanden.
Och vid sidan av titellåten är den verkliga kronjuvelen den mollstämda Terve, Sirkka Lautamies, där J demonstrerar att han heller inte glömt det pophantverk han en gång i tiden prioriterat och behärskat intill melodisk fulländning.
Det allra viktigaste är i varje fall att hela skivan sprakar av energi, spelglädje och tro på rockmusikens kraft. Den är både lättlyssnad och full av små, smarta melodivändningar, vilka garanterar att intresset hålls uppe också efter otaliga genomkörningar.
Och man kan sjunga med utan att det känns pinsamt.