LCMDF gör alltjämt elektropop med kaxig attityd

Systrarna Emma och Mia Kemppainens nya album präglas av lekfullhet och självironi.

När LCMDF 2011 släppte sitt debutalbum hade systrarna Emma och Mia Kemppainen redan lämnat en del såpass noterade virtuella musikavtryck att många kanske trodde genombrottet skulle vara en formalitet.

Men någon sådan automatik existerar förstås inte: i själva verket blev det ganska tyst efter debuten, och uppföljaren har låtit vänta på sig. Arbetet med låtarna kom visserligen i gång 2013, men i och med att olika slag av väggar kommit emot har det tagit sin tid.

När Sad Bangers nu till slut färdigställts noterar jag först att albumet bara är 26 minuter långt. Fast småningom blir det också uppenbart att mycket positivt ändå hänt sedan senast; det handlar fortfarande om elektropop framförd med en på ytan kaxig attityd, men systrarna har med åren fått lite mer distans till musikskapandet och sig själva. Det här innebär att musiken nu laddas med en del fräscht lekfulla och självironiska element, speciellt tydliga i nummer som It’s so fucking hard to be me eller Thank God I didn’t get to know you at all.

En stor del av materialet har en starkt repetitivt inriktad struktur och dansant grundrytm, och den smått symfoniska avslutningen Waterfalls är kanske LCMDF:s mest ambitiösa komposition så här långt. Som låtskrivare med allt vad det innebär av ljudbilder och arrangemang har Emma och Mia Kemppainen tagit ett steg framåt och blivit mer precisa i sitt uttryck.