Ge kyrkan en chans att bättra och förnya sig
KYRKAN Vi har församlingsval på gång och många har inte alls noterat det. Medierna har sovit gott och uppmärksamheten har varit liten. Kandidaterna är lika slappa och syns inte i debatten, den som uttalar sig tar risken att förlora röster och då tänker många att det är bäst att hålla sig borta.
Kyrkan bjuder dock på en valkompass på webben och där ställs 27 frågor och utöver kryss i rutor ges kandidaterna möjlighet att kommentera, men det gör många inte alls eller ytterst knappt. Men någon uppfattning ges ändå åt väljarna. I HBL är det bra att en kyrklig debatt, vilket ytterst sällan sker, har pågått i flera inlägg. Markus Malmgren är en alert kyrklig debattör och han sparar inte på krutet och det fräschar upp.
Malmgren har flera gånger stött på motstånd av det kyrkliga etablissemanget för kritisk debatt uppskattas inte inom kyrkan trots att den om något vore viktig. Det finns undantag och biskop Teemu Laajasalo hör till dem som för fruktbar dialog på finskt håll och han är exempel på att det finns hopp för framtiden inom kyrkan. Då han var kyrkoherde i finska Berghälls församling visade han att intresset ökar bland församlingsmedlemmarna om man provar på olika nya aktiviteter. Berghälls kyrka var min barndomskyrka och därför följer jag gärna med vad där pågår i förändringens vindar, det är viktigt att det blåser. Stillestånd är det värsta speciellt då kyrkan förlorat en halv miljon medlemmar på drygt tio år.
Vi kyrkligt folkvalda har totalt misslyckats i vårt uppdrag och hade vi med vårt klena resultat suttit i en bolagsstyrelse hade vi snabbt bytts ut. Resultatansvaret har inte upp- nåtts och kyrkans Herre kan inte heller vara nöjd med hur vi skött kyrkans boning.
Malmgren (HBL 20.10) skrev motiverat om den ”kyrkliga förvaltningens förlamade strukturer” och om behovet av förnyelse. Han tangerade det som planerats inom kyrklig förvaltning, men som kyrkomötet inte lyckats genomföra då det dröjer och tvistar och inte förmår skrida framåt. Som exempel ger han att kyrkoherdarna både är ordförande i församlingsrådet och samtidigt även bereder de ärenden som tas upp och röstar för sin egen beredning. Om ledamöter föreslår någonting kan kyrkoherdarna ställa motförslag i avsikt att fälla de folkvaldas framställningar.
I kommunal förvaltning vore ett sådant system att en kommundirektör skulle ges sådana maktbefogenheter mot de folkvalda totalt omöjligt. Det har länge föreslagits reform om att ordförande i församlingsrådet vore en folkvald via församlingsvalet, men kyrkomötet har misslyckats med förvaltningsreformer i flera avseenden. Den dagen förnyelse sker har det dröjt betydligt längre än för riksdagen att få igenom en vårdreform.
Harald Wentzel (HBL 30.10) skriver en mycket bra analys om den kyrkliga förvaltningens tillstånd. Han hänvisar till de folkvalda organens svaghet och oförmåga och anser att kyrkan i praktiken styrs av tjänstemännen. Då de folkvalda organen visar sin svaghet är det lätt för tjänstemännen att ta över makten och styrningen. De folkvalda är ofta svagt insatta i ärenden och klent pålästa och saknar initiativförmåga. I den situationen spelar de andra fiolen medan tjänstemännen och anställda i många församlingar gärna tar över och ser de folkvalda organen som onödiga bihang som bara är till onödigt besvär.
I många fall deltar inte alls de folkvalda i budgetens förberedelser och uppbyggnad utan den kommer färdigt serverad i ett sent skede på beslutsorganens bord och klubbas igenom med små kommentarer. Och då kommittéer utses är avsikten att de skall besättas med folkvalda, men även i dem kan placeras anställda som är helt jäviga och beslutar i egna ärenden. Då har man inte längre reda på vad de anställdas och vad de folkvaldas uppgift är om man vill ge kyrkolagen något värde.
Men nu är det väljarna som har huvudrollen och anvisar valresultatet. Ge kyrkan en chans att bättra och förnya sig.