Underskatta inte publiken

SCHJERFBECK Diskussionen om Schjerfbeckfilmen i HBL har fått mig att undra om filmen är en speciell konstform. Jämfört med litteraturen till exempel. Jo, jag vet att det handlar om produktion och pengar och så vidare. Och från början om det svenska språkets ställning i Finland.

Men när jag tänker på mig själv (och kanske också andra) potentiella åskådare, tycker jag att språket inte har någon som helst betydelse.

Tänk på litteraturen. Jag själv har skrivit tre romaner på finska, och i dem finns inte en enda (faktiskt, fiktivt) finskspråkig person utan alla talar svenska, ryska, engelska, franska. För läsarna har detta inte varit något problem. Inte heller när två av romanerna har översatts till tjeckiska. Alltså, en bok på finska med personer som talar svenska, ryska, engelska, franska – på tjeckiska.

Många andra mera kända författare än jag har gjort på samma sätt i verk som blivit klassiker. Gustave Flau-

berts Salammbô (1862) utspelas i Karthago där det minsann inte talades franska. Stendhal skrev La Chartreuse de Parme (1839) på franska, men händelserna utspelas i Italien. När Mika Waltari gav ut romanen Sinuhe, egyptiern (1945) hade ingen från Egypten något att säga om språket.

Som författare vill jag nog påstå att språket är allt för mig. Mitt verktyg. Men just därför kan jag använda finska för att beskriva personer som har svenska eller engelska som modersmål.

Jag tycker det är att underskatta

läsarna och publiken, också biografpubliken, när man påstår att vissa saker och händelser inte kan återges på vilket språk som helst. Fantasin fyller ”gapet” mellan fakta och fiktion. Också när det handlar om finska och svenska. Sedan är det en annan sak om det behövs en till nationalistisk ”hjältefilm”, även om hjälten i detta fall är kvinnlig.