Språket är viktigt, men inte hela berättelsen

SCHJERFBECK Även om jag tycker att Antti J. Jokinen kunde ha valt att göra en film om Schjerfbeck på hennes modersmål försvarar jag hans konstnärliga rätt att göra sina egna val.

Debatten om filmen handlar om andra frågor än själva filmen, för den finns inte.

Språk, kultur och identitet väcker känslor. Starten var Pontus Kyanders upprop (HBL 23.10) ”bojkotta filmen”. Provokationen fungerade och är litet skrämmande. Ska allt som inte sammanfaller med mina prioriteringar bojkottas, rensas ut? Sådana tendenser är tydliga, de växer runt omkring oss och leder aldrig till något gott.

Sven-Erik Klinkman förde in begrepp som ”majoritetskulturens tyngd” och ”enspråkighetsnorm”. Han talar om osynliggörande. Och då förstår man den mindre kulturens känsla av att bli kränkt. Den nuvarande regeringen, med ett uttalat svenskfientligt parti, har inte förbättrat situationen. Man opererar med osynliggörande, oförstående, nonchalans och brist på lyhördhet.

Men det ger mig fortfarande ingen rätt att försöka styra den konstnärliga processen. Regissören Antti J. Jokinen har tillsammans med produktionsbolaget Handle Productions satt i gång en process, som kanske leder till produktion, en film om konstnären Schjerfbeck. Det kräver en sanslös mängd beslut, konstnärliga och ekonomiska. Men de kan inte fattas av en mobb.

Den offentliga finansieringen kommer antagligen från Filmstiftelsen. Men inte ens där har vi utomstående, enligt riktlinjer för finsk kulturpolitik, något att säga till om. Det är Filmstiftelsen och dess experter som beslutar om det. Hyvinge stads beslut att medverka är en del av kommunal demokrati, får man anta.

En helt annan sak är att jag personligen tycker att beslutet – att göra Schjerfbeck-filmen på finska – delvis bygger på lättja, ekonomisk spekulation, kanske bristande förståelse? För visst finns det fantastiska finlandssvenska skådespelare, som klarat av uppgiften. Eller en bildkonstnär?

Men Jokinen utgår från Rakel Liehus finska roman, talar själv finska och brinner för att berätta historien. Laura Birn skapar säkert en minnesvärd rollfigur av Helene Schjerfbeck. Om de är lyhörda för de fram frågan om språket i filmen, i bonus- och marknadsföringsmaterial.

Film och teater handlar, bland annat, om att berätta historier. Med ett talat språk uppstår frågan: hur skall publiken förstå det vi säger? Det finns många lösningar.

Film visas på en duk eller skärm. Den är tvådimensionell och begränsad, det är relativt enkelt att texta. Rollerna kan tala vilket språk som helst – om åskådaren går med på att läsa text. I Finland är publiken van vid det, på andra håll vid dubbade filmer. Barnfilmer dubbas ofta av förståeliga skäl.

På teater har vi många fler medel. Vi gör överenskommelser med publiken. Textning är rätt enkelt, men passar inte alltid. Vi kan dubba eller simultantolka, översätta inne i föreställningen, skriva ut texten på papper, visa på mobilen eller spela på ett annat språk. Det gör vi till exempel med vår ”Marat/Sade”: just nu spelar vi på svenska i Helsingfors, under våren spelar samma ensemble på finska i Esbo – med textning till engelska och svenska. Det är glädjande att Svenska Teatern och Viirus har textning som kutym och Lillan följer efter. Det är också en fråga om tillgänglighet.

I våras ordnade Klockriketeatern ett seminarium ”Multilingualism as an artistic practise” i samband med vår mångspråkiga föreställning ”Ice” på Finlands nationalteater. För ett år sedan spelade vi ”De langerhanska öarna” på samma scen – den första finlandssvenska produktionen någonsin på Nationalteatern! Stora steg för oss och jättekliv för språklig mångfald i kulturlivet. Frågan om språk är fylld av känslor och har många nivåer.

Mångfald och dialog är ändå att föredra framför bojkott och skyttegrav.