Blocken är dödfödda
”Vårt system fungerar så att regeringen bär ansvar för sin politik och låter mäta sitt stöd i följande val”, förklarade politikforskaren Jenni Karimäki i Helsingin Sanomat (26.10) i samband med en artikel om regeringarnas popularitet i slutet av valperioden.
Så skulle jag inte beskriva systemet. I själva verket fungerar ansvarsutkrävningen dåligt i Finland. Fastän regeringarna skulle vara impopulära är det nästan regel att något av regeringspartierna går framåt i följande val. Just nu är väljarstödet till exempel för Samlingspartiet större än i riksdagsvalet 2015.
Det har aldrig hänt att den tidigare oppositionen bildat en majoritetsregering efter ett val utan att något av den föregående regeringens partier varit med. Om gallupsiffrorna blir verklighet i valet kommer Socialdemokratiska partiets ordförande Antti Rinne med största sannolikhet att bli statsminister. Och om Centern lider ett braknederlag, såsom galluparna lovar, bildar Socialdemokraterna och Samlingspartiet regeringens stomme hur mycket de två partierna än utmålar varandra som huvudmotståndare.
I HBL:s partiledarintervju (25.10) uppställer Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo villkor för SDP:s regeringsmedverkan, märkligt när det gäller ett parti som kanske blir störst: ”SDP måste bli förnyande, om de ska med”. Och ”förnyande” betyder för Samlingspartiet helt olika saker än för SDP.
Tänker Orpo kanske på ett borgerligt block som skulle kunna regera även om Socialdemokraterna vore störst? Juha Sipiläs regering är bara den fjärde borgerliga regeringen efter kriget. Varje gång tidigare har följande riksdagsval (1966, 1995 och 2011) medfört mandatförluster för både Centern och Samlingspartiet.
Under den här valperioden har två olika block, ett borgerligt och ett rödgrönt, varit tydligare än på länge. Vänsterförbundets ordförande Li Andersson har sagt att hon vill ha en rödgrön regering. Och Erkki Tuomioja (SDP) har föreslagit att SDP, Vänsterförbundet och De gröna utarbetar ett gemensamt program inför valet. Det är orealistiskt att tro att de tre partierna skulle nå majoritet. Det tror Andersson och Tuomioja knappast heller på. De räknar kanske med att de tre partierna med ökad styrka kunde utgöra regeringens stomme och några andra partier skulle vara stödpartier. SFP som stödparti? Kanske, men det räcker inte. Centern? Inte som stödparti.
Uppdelningen av partierna i två block har skärpts av regeringen Sipilä, vars politik kanske varit den mest högerinriktade efter kriget.
Ur väljarnas synvinkel kunde det vara bra om partierna i förväg meddelar vilka andra partier de vill regera med och kanske till och med presenterar gemensamma program. Men det fungerar inte då de här blocken inte når majoritet, såsom vi sett i Sverige. Hos oss är partierna inte lika fixerade vid blocken. Ännu för bara några decennier sedan räknade man vid valvakorna styrkeförhållandet mellan de socialistiska och de icke-socialistiska partierna. Men det hade inte ens då någon betydelse, eftersom inga rent socialistiska regeringar någonsin bildades och rent borgerliga regeringar efter kriget bara någon enstaka gång.
Det har aldrig hänt att den tidigare oppositionen bildat en majoritetsregering efter ett val utan att något av den föregående regeringens partier varit med.